cämilla

Nu har jag vandrat runt i bloggens stora värld och kikat in hos många trevliga människor. Jag märkte att jag saknar något. Ett riktigt långt inlägg. Nu för tiden skriver jag bara korta snabba inlägg. Varför egentligen? Jag gillar ändå att skriva. De har jag alltid gjort, eller har jag verkligen det? När kom den känslan. Okej jag har alltid skrivit dagbok eller ett längre tag i alla fall. Men förr var jag verkligen inte bra på att skriva, jag kunde inte få något flyt i min text. Eller jag vet inte riktigt var problemet låg. Nu känns det i alla fall lättare och de gör de mycket roligare också. jag önskar jag hade haft kreativiteten och orken att skriva en bok. De hade varit så fresch. Bah kunna säga de här är min bok, jag har skrivit den alldeles själv. Alla orden är mina och äkta. Vilken känsla. Så fucking skön. Kunna visa upp sig i en bok, så naket men ändå så skymande. Jag vet inte vad boken skulle handla om riktigt, men ändå. De hade varit en cool grej. Inte att skriva värsta fantasy boken som Harry Potter kanske, även om de är världens bästa bok. Men att bygga upp en helt ny värld. Jo kanske hade de varit härligt. Ha en ny och egen värld att försvinna till. En värld där allt kan hända och de är bara jag som kanske bestämma vad som komma skall. Fast kanske skulle vilja skriva mer reality på något sätt. Typ skriva om någon som liknar än själv. Eller så man kan ha sig själv som inspirations källa. Blir man för utblottad då kanske? Nu blir de nog inte så att jag skriver en bok. Men de hade varit coolt. Jag har ju nästan skrivit en bok. Min dagbok. Den är snygg, full av skit och den är min. Min egna. Mina egna tankar, känslor, åsikter och drömmar. Den är helt fucking underbar den boken. Bästa boken i hela världen. De finns ingen bättre vän än den. Inget som får mig att känna mig så skönt tom som när jag skrivit i den. Jag behöver aldrig känna mig jobbig inför den. De är så otroligt skönt. Vänner är de bästa som finns såklart. Utan dem vore jag ingenting. INGENTING hör ni de!? Jag älskar er allihop på ett eller annat sätt, de finns inget bättre.

Den här sommaren känns så konstig. Så långt borta på något sätt. Jag har liksom inte alls haft över 7 veckors sommarlov. Nej. Om något ger än ångest är de att säga att de här var mitt sista sommarlov och jag har inte gjort någonting alls. Inget alls. Hela lovet har ju regnat botr och gjort än taggad till NOLL att göra något alls. Fast jag kan ändå inte säga att jag inte har gillat den här sommaren. Okej mer sol hade inte varit fel såklart. Men vad som hänt och vad jag gjort har ändå varit kul. De är faktiskt inte över än. De är LÅNGT kvar, faktiskt.

Idag är jag väldigt sugen på att sy. Men de känns inte lika roligt att sy ensam. Jag har varit sugen på att sy ett ganska långt tag, men ingen att sy med. Jag väntar glatt på att Ingrid ska komma hem så vi kan sy. Men tills dess hade jag varit mycket glad om någon hade känt för en sy dag/kväll med mig. Vad hände med alla som gilla att sy liksom? Försvann de upp i rök eller vad hände? Jag är sugen i alla fall.

Igår var jag hemma hos Elin i handbollen. Shit va jag saknar handbollen. Jag saknar vårt 89 lag för två år sedan. Undra om någon inte gör de. För de va verkligen de perfekta laget. Shit vilka minnen som finns. De va hur mysigt som helst att prata med Elin, Petra och Jonna. Alla andra va också trevliga men de finns ett starkt band mellan oss i handbollen. Ett band som knyter alla i handbollen samman på ett så starkt och säkert sätt. ♥
Vi slår ett slag för MHF F 89. Handboll bra men vi var bäst!

Min lillebror och jag vet hur man har roligt. Promies. Bäst lillebror man kan ha. Med honom kommer jag ALDRIG kunna bli vuxen. Men vem vill bli vuxen och boring. Barnslig är bäst. Barnslig och vuxen är självklart, inte överdrivet men bara så man vet va roligt är.

Ursäkta om jag har dålig uppdatering. Men som sagt har jag jobbat nu i 3 veckor. Förra veckan till och med i Långasand utan tillgång till varken dator eller internet.

Snyggaste mobilen hade jag förut och snyggaste hårfärgen. Förra sommaren alltså. De var en fin sommar. Va hände sen liksom? De bar utför. Den mobilen kommer verkligen alltid finnas i mitt hjärta. De va så otroligt roligt när jag och alle fick autograferna. Åh herre va glada vi var. Så snygg är han, Måns ♥  Synd för alla som inte insåg de innan bilden i Vecko Revyn. 

Bästa bilden på vår släkt.  Verkligen hur typiskt som helst asså. Ingen av oss kan verkligen bli bra på kort. Illa. David kollar åt fel håll. Jonas ser skitsur ut. Jocke blundar. Och va fan Anna håller på med kan hon ju bäst säga själv. Den ända som lyckas lite är ändå jag. Då ser ja ändå fett skabbig ut i ansiktet. Som tur är har vi fett sexiga badrockar. Tack hotellet ♥ haha. Jag saknar ändå Thailand liksom. Vilken tur att jag ska dit efter studenten. De är inte bara ord hoppas jag.

De är inte okej att de idag har gått precis en månad på sommarlovet sedan skolavslutningen. De går alldeles för fort. Sänk farten nu tack. Jag kommer aldrig hinna allt jag vill annars. Never.

Imon åker min söta lilla bäby bror (haha eller kanske inte så lite..) till Danmark för att spela Dana Cup. Han kommer vara borta en hel vecka. Hoppas de inte regnar för mycket, men sol får de dock inte vara. Han får absolut  inte vara brunare än mig när han kommer hem. De lär ha kul så det behöver jag inte ens önska honom. Vinna bör dem annars dör dem. (ungefär så låter deras motto skulle jag tro) Roligare än mig i alla fall, som måste jobba. Just de sen åker jag ner till falkenberg så vi kommer inte ses på 2 veckor. De är ändå lång tid. Gonna miss him, believe it or not.


  







 

Känns så konstigt att människor inte bara kan förstå. Fatta direkt. Sitter hemma hos Siss-piss och Hanna-pyttipanna vi väntar på siss-piss. Hon har helt cp arbetsledare. Hon har jobbat natt, 23-08.30 utan rast. Fattar inte. Va tänker de med? Vill bara ge henne en kram och säga att hon är vackrast i världen, för de är hon. Men de va inte de jag ville komma till. Jag ville komma till att de två är så sjukt lika mig på insidan. De fattar verkligen direkt utan att jag behöver säga något. Men alla är inte lika och de behövs inte för stark vänskap. Men jag fattar inte hur två olika personer ger ut sig åt varandra och sen. Vad händer sen. Jag fattar inte. När de inte finns något mer va gör man då? Man kan ju inte ångra sig. Hur kan en person säga rakt ut. Jag fattar inte? När man sitter där och försöker göra sitt bästa för att förklara något som man egentligen inte kan förklara. Jag förstår inte. Man måste ju försöka lite i alla fall. Ge de en chans se de från en annan vinkel. Vänskap handlar om att ge och ta. Tar man bara så finns de ingen vänskap eller i alla fall inte för mig. Hoppas att du en dag förstår. 

De här är en novell jag skrivit. Den blev lite irriterande konstig när jag kopierade in den hit. Den vägrar att använda sig av andra tecken än frågetecken hur många gånger ja än försöker byta. Så ibland när de står frågetecken ska de vara talsträck eller citattecken. Så om du orka läsa ändå, varsegod.

KUNNA VARA NÖJD


 Knack, knack Emilia hur står det till egentligen, gråter du?
Emilia sitter i sängen med knäna uppdragna till hakan medan tårarna stillsamt rinner ner för kinderna, det är hennes mamma som knackar. Emilia vet att det inte är någon idé att svara mamma kommer att komma in i vilket fall, och mycket riktigt.
? Men älskling hur är det? Har det hänt något? Har någon varit elak, undrar hon.
Emilia sitter tyst, tårarna fortsätter rinna ner för kinderna.
 ? Men snälla älskling vad är det som har hänt?
Emilia hör att mamma har fått sin oroliga röst och tänker det är bäst att berätta. 
? Jag känner mig som den tjockaste och äckligaste flickan i världen, känner mig så ensam även om jag har massa vänner. Jag måste börja banta, sluta äta mat helt enkelt, får Emilia fram.
Nu rinner inte tårarna stillsamt ner för kinden längre utan forsar.Mamma kommer fram och kramar Emilia utan att säga något i början, det är Emilia tacksam för. Men efter ett tag säger hon.
? Men gumman då vad har flugit i dig, man måste äta, annars kan det gå så långt att man blir sjuk, det finns många tjejer i din ålder som hamnat på behandlingshem för att det lider av anorexi. Det är alldeles för många flickor i dagens samhälle som lider av anorexi. Jag läste en jätte vacker novell som en flicka skrivit om sig själv när hon låg på ett behandlingshem. Vänta så ska jag springa och hämta den så kan jag läsa den för dig. Mamma kommer tillbaka efter några minuter med en bricka med smörgåsar, två kaffekoppar, och en gammal tjejtidning.Emilia tar en näsduk från nattduksbordet snyter sig och mamma börjar läsa för henne. 

Hilary tar av sig t-shirten, ställer sig framför spegeln och börjar granska sin kropp. Hennes kropp har förändrats väldigt mycket sedan hon började gymnasiet, hon fick en växtspurt i slutet av nian. Innan har hon alltid varit den korta knubbiga lilla tjejen, men nu har hon växt till sig och barnhullet försvunnit. Hilary har brunt lockigt hår och gröna ögon, hon är lite under medellängden men annars ser hon ut precis som en helt normal 16 årig tjej brukar göra varken tjockare eller smalare.
Att vara klassens korta knubbiga lilla tjej är inte enkelt, så när Hilary började gymnasiet var det som en lättnad. Nästan varje dag under grundskolan fick hon höra elaka kommentarer, "Fan vad du är lik en padda, äckel" det var vardagsmat för Hilary och tjejerna viskade alltid bakom hennes rygg i duschrummet efter gympan. Men på den tiden brydde hon sig inte, hon levde i sin egna lilla värld och hon älskade att leka med sin lillebror, så hon lät bara orden studsa mot henne för att sedan försvinna ut i intet. Nu har hon fått riktiga vänner, vänner som verkligen bryr sig om henne, Rosanne och Anna heter de. Det finns alltid där för henne, hon ringde till och med Anna en gång och grät när klockan var två på natten, när hennes föräldrar hade bråkat, Anna lyssnade tålmodigt och tröstade henne. Det skönaste av allt med dem är att det vet ingenting om hennes förflutna, de tycker om henne precis som hon ser ut just nu.  
Men nu står hon där framför spegeln i huvudet hör hon rösterna i bakhuvet ropa, "tjockiiiiiiiiiiiis", "knubbis kommer du verkligen igenom dörren?" Hon vänder och vrider på sig, har hon kanske för mycket fett runt magen, är inte rumpan alldeles för stor? Jo men visst hon ser faktiskt riktigt äcklig ut när man tänker efter. Hur kan Rosanne och Anna vara kompisar med henne det måste vara något fel, de är ju två av skolans snyggaste tjejer. Rosanne är lång och smal, med mörkbrunt hår och blå ögon. Anna är inte lika lång men fortfarande väldigt smal tillsammans med hennes långa blonda hår och välformade bröst ser hon lite ut som en barbiedocka. Killarna vänder sig ofta om och busvisslar när Rosanne och Anna går på stan, Hilary vet att det inte är efter henne de vänder sig. Hilary går fram till sängen och drar på sig sitt rosa nattlinne och kryper ner i sängen. Tankarna kommer flygande, varför är jag inte född vacker, varför måste jag vara mycket tjockare än alla andra, gud måste verkligen hata mig, varför gjorde han mig annars så ful. Medan tankarna cirkulerar faller de små tårar ner för Hilarys kind. Den kvällen gråter hon sig till sömns, det var början på den onda cirkeln.        
? Pip, pip, pip, piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip, väckarklockan ringer. Fan, jag orkar inte gå upp och springa idag men jag måste, tänker Hilary. Klockan står på 06.30 hon börjar inte förrän klockan halv tio men hon måste hinna springa sina 7 km innan skolan idag hade hon tänkt. Efter skolan brukar hon alltid vara så trött och idag måste hon verkligen plugga, hon har naturkunskaps prov imorgon hon har inte hunnit plugga något innan. Hon knyter på sig joggingskorna och ger sig ut på sin vanliga runda, väl hemma igen duschar hon och klär på sig sedan bär det av mot skolan, som vanligt hoppar hon över frukosten.         
Emilias mamma tystnar tar en klunk av kaffet hon tog med sig upp. Efter ett tag tittar hon med stränga ögon på Emilia och säger,
? Lova mig att du aldrig börjar hoppa över måltider, det är jätte viktigt med näring.
Emilia visste inte vad hon skulle säga så hon sitter bara tyst och väntar på att mamma ska fortsätta läsa för henne.         

? Hille, Hille, Anna ropar på Hilary tvärs över hela skolgården. Hur är det? Pluggade du mycket igår?
? Hej Anna, joda det är helt okej, trött bara. Nej jag hann inte plugga igår jag var och tränade. Själv då? Antar du kan allt som vanligt du började väl plugga för typ fyra veckor sedan..
? Haha, fan va du va munter idag då, nej men ja läste det två gånger igår kväll de var inte så himla svårt kändes det som. 
? Tjena brudar hur är de?, Rosanne har hunnit ifatt dem.
Det tre går tillsammans in i skolan, dagen går långsamt men äntligen slår klockan 12.10 vilket betyder lunch. Hilary känner hur magen har kurrat i flera timmar och hon vet att det kommer bli hamburgare, hennes favorit. 
? Men vad är det med dig Hilary? Varför äter du typ ingenting, gillar du inte hamburgare heller? Du äter aldrig längre, kommenterar Anna.
? Skärp dig det gör jag visst, men man kan inte älska all mat, svarar Hilary lite irriterat.
Måste de alltid kommentera vad hon äter och inte äter, visst älskar hon hamburgare och skulle mer än gärna slafsa i sig helst två stycken. Men hennes kropp är inte gjord för det, hon önskar över allt annat att hon var som Anna och Rosanne, som kan äta hur mycket som helst utan att gå upp ett ända kilo. Men för att inte de ska misstänka något måste Hilary byta samtalsämne, hennes matvanor har varit alldeles för vanligt samtalsämne det senaste. 
? Vad ska ni ha på er på fredag på Adams fest?, undrar hon istället.
? Jag vet inte funderar på min nya svarta långa t-shirt och de glittriga leggingsen jag köpte i förrgår. Funkar det tror ni?, funderar Rosanne.
? Du ska alltid vara värst, fan vad snyggt det låter, jag tänkte gå i mina svarta jeans och typ det vita linnet med det lila trycket, suckar Anna.        

Det är fredag eftermiddag och Hilary står vid garderoben och testar kläder, hon testar sina allra tajtaste jeans när hon upptäcker något. Det sitter inte alls lika tajt längre, hon vänder sig om och kollar i spegeln, snurrar runt. Nej fy de sitter inte alls bra längre, hänger i rumpan och om de ska sitta uppe måste hon använda skärp. Det har hon inte tänkt på innan, men de kom inte lägligt vad ska hon nu ha på sig? Hon letar lite till och hittar en svart kjol hon hade när hon var liten, hon sätter upp kjolen som en tubtop- klänning och placerar ett skärp i midjan. Sådär ja det blev inte så illa, svart förminskar också så det här blir perfekt. Klockan börjar närma sig halv sju, klockan sju ska Hilary och Rosanne infinna sig hos Anna, det ska förfesta ihop alla tre. Hilary är lite spänd på vad det kommer för folk till Adam för hon har hört att han har en väldigt stor kompiskrets. 
? Pling, plång, ringklockan ekar ut i det tysta bostadsområdet när Hilary ringer på hos Anna. Hon hör fniss inifrån Rosanne måste ha hunnit komma. Mycket riktigt när dörren öppnas står både Anna och Rosanne där med stora leenden.
? Välkommen Hille, fy fan vad snygg du är var har du hittat den klänningen?, gapar de i mun på varandra.
Hilary rodnar när hon kliver på.
?Tack, de är en gammal kjol som jag hade när jag var yngre. Ni är inte heller så dumma, super snygga båda två!Tiden gick och de hade roligare än på mycket länge, singstar och cider åstadkom många skratt, klockan började så smått närma sig tio. Klockan elva hade de lovat att infinna sig hemma hos Adam.      

När de kliver in i huset dundrar musiken ut och de möts av en chock. Huset är överfullt av ungdomar Hilary har aldrig varit med om något liknande. Hilary, Anna och Rosanne börjar den långa resan med att hälsa på alla som kommer i deras väg. När Hilary hälsar på en kille så upptäcker hon att det är en av killarna i hennes förra klass, Olle heter han.
? Men tjenare, det var inte igår, du var allt förändrad. Var är alla extra kilon inklämda, i strumpbyxorna eller? Du ser ju riktigt fräsch ut, slänger han ur sig.
Hilary skiter i och svara bara vänder på klacken och går åt motsatta hållet. Hon har bestämt sig, även om de killarna har förstört mycket för henne tidigare så ska de inte få förstöra den här kvällen. Hilary tar en klunk av drinken som Rosanne lämnat i hennes hand och ställer sig mitt på dans golvet och börjar dansa, men allt känns inte bättre som hon hoppats. Huvudet börjar dunka och inom sig hör hon "paddan, paddan" eka om och om igen. Hon vill bara därifrån, men nej inte ännu hon har ju inte alls varit där länge. Hon blundar ett tag och sveper hela glaset i en klunk, Anna kommer fram till henne och frågar hur hon mår, är hon verkligen säker på att hon mår bra?
? Hilary när åt du sist egentligen?, frågar hon oroligt.
? Men de va då fan vad det tjatas, fräser Hilary och känner hur tårarna är nära.
Anna och Rosanne tjatar bara om hennes mat hela tiden fan om de verkligen brydde sig om henne skulle de sluta tjata och förstå. De är bara falska hela hopen det är säkert bara kompis med henne för att hon är ful och de framstår som snyggare bredvid henne.      
Hon måste bort härifrån och det är nu, hon springer mot dörren rycker åt sig jackan och fortsätter, bort, bort, bort. Hon vill bara hem, tårarna forsar ner för kinderna, mascaran är över allt förutom där den ska vara. Allt runt omkring henne blir som en stor grå dimma.      
När hon vaknar ligger hon i sin egen säng och ljuset lyser in i rummet. Hon tänker tillbaka på förgående kväll och hon känner hur en äcklande känsla bubblar upp inom henne. Hon kliver upp ur sängen och ställer sig framför spegel "fan vad äcklig hon är egentligen, magen putar för att inte tala om rumpan usch". Hon måste ut, ut och röra på sig, snabbt drar hon på sig tränings tightsen och snörar på joggingskorna. Hon tar långa snabba steg, hon känner hur gruset från skogsstigen ryker när hon springer, det går fort, nästan för fort, hon börjat tappat kontrollen. Hon måste hjälpa till att tänka, höger fot, vänster, höger, vänster.  Kroppen fylls av en orkeslös känsla, huvudet känns som ett enda stort dimmoln, sakta börjar det svartna för ögonen och hon faller handlöst ihop ner på marken.         
Sakta öppnar Hilary ögonen, första tanken som slår henne är vad ljust det är, var är hon? Det sticker i armen. Hon tittar sig omkring och ser hennes mamma sitta på en stol lite längre bort. 
? Mamma är jag i himlen, hörs en viskning ut i rummet.
Hilarys mamma springer fram till henne och kramar hennes hand.
? Älsklingen, nej du är på sjukhus, en man hittade dig i skogen. Vi tackar gud för denne man, annars hade du kunnat ligga där ensam i skogen fortfarande. Du ska ligga här några dagar så de kan mata dig med näring, det är därför du har alla sladdarna i armarna. Men Hilary jag förstår inte hur du har kunnat dölja att du inte har ätigt, läkarna har berättat att din ämnesomsättning den sista tiden har legat på under noll. Du har försökt svälta dig tills döds, vad har hänt med dig. Du älskade mat när du var yngre, du är ju den vackraste flickan på vår jord.

Hilary kände hur hon skämdes när hon såg hennes mammas tårfyllda ögon. Det var aldrig hennes mening att det skulle gå utöver någon annan.
? Förlåt mamma förlåt, viskade hon fram.
? Du har inget att be om ursäkt för men du måste få hjälp. Jag har redan ringt BUP, barn och ungdomspsykiatrin så du har tid nästa vecka på torsdag om du känner dig redo. Allt kommer bli bra igen.
? Tack mamma, jag älskar dig.
? Jag älskar dig också gumman mest i hela världen. Förresten jag har med mig ett brev till dig.
Hilarys mamma rotar lite i sin svarta handväska och tar fram ett rosa kuvert som det står Till Hilary med stora svarta bokstäver på. Hilary öppnar det och börjar läsa.      

Jag önskar jag bara kunde skaka om dig ordentligt, ta tag runt dina axlar och skaka dig, skaka dig tills du vaknar. Du lever i ditt livs mardröm, den blir bara värre. Fast på något sätt detta kan låta väldigt elakt, kan jag få en känsla av att du inte vill vakna. Utan du har vant dig vid mardrömmen. Du orkar inte öppna ögonen och inse att solen alltid skiner. Du orkar inte kämpa med att hitta vilka muskler du behöver. Eller så är det rädsla, rädsla för att öppna ögonen och se att det inte alls är solsken ute, utan regnet står som spön i backen. Det ända jag vill är att du ska vakna. Inget som finns när du öppnar ögonen kommer att vara värre än mardrömmen du drömmer just nu. Kanske behöver du en knuff för att inse att drömmen du drömmer, inte är verklighet utan bara en dröm. Men man vill inte knuffa för hårt, tänk om du vaknar med ett för snabbt ryck som sätter verkligheten i gungning. En sådan kraftig gungning som gör att du faller omkull. Nej, du behöver bara en lagom knuff som får dig att börja morna dig. Så att du till slut blir så pass vaken att du kan ställa dig upp på stadiga ben. Jag önskar att du vaknar snart! Jag älskar dig och jag klarar inte av att se en av mina bästa vänner så här längre.        
                              För alltid din Anna.   

Hilary känner hur tårarna börjar rinna hon tappar taget om brevet som seglar ner på golvet. I bakgrunden någonstans hör hon sin mammas oroliga röst.
?Älskling vad stod det som gjorde dig så ledsen, var någon elak.
? Men Hilary befinner sig inte på samma ställe längre.
Hon känner att hon måste träffa Anna och Rosanne, och be om ursäkt. Hon har betett sig som en idiot, hur kunde hon tvivla på sina bästa vänner.     

Mamma tystnar och tar Emilias hand.
? Gumman låt det aldrig gå så här långt. Det finns ingen vackrare flicka än du i mina ögon, för mig är du perfekt. Jag kan lova dig det finns många till där ute som tycker som jag. Alla har vi komplex, men man måste lära oss att blunda för dem. 
? Jag lovar mamma, jag lovar, får Emilia fram i en viskning samtidigt som hon känner mammas trygga armar henne. Hon känner sig så trygg.

Kolla på Ordjakten onsdagen den FÖRSTA AUGUSTI.
Ni kommer inte bli besvikna, promies. Siss-piss och Hanna-pyttipanna kommer va snyggast i hela tv-världen, grr. Jag är tyvärr lite osäker på tid och sånt. Sätt klockan på morgonen runt elva tolv gå upp och kolla tidningens tv-tider (kanal 4) sätt om klockan och var peppad till tusen! De två ska nämligen vara med och tävla mot varandra mot de älskade ord programmet Ordjakten. Bästa ever när de berätta detta. Jag lovade att inte berätta men de är ju coolt så jag var tvungen. FÖRLÅT.



De här är för hundra år sedan när vi var i slovenien med handbollen för andra gången. De va 15 och sjukt snygga!

Orka att hela sommaren regnar bort. Vad hände med att solen skiner och sommaren ör underbar? Nu är de bara regn, regn, regn dagarna i ända. Solen tittar fram en kort stund på kvällen om man har tur. What liksom?! Den ska var ahär hela, hela, HELA tiden. 

Världen är så lite egentligen. Alla känner alla märker man mer eller mindre nu. Helt sjukt. Sista tiden har jag nästan slutat bli förvånad om någon jag träffar första gången är bästis med min kusin, eller om de känner en kompis eller liknande. Förut kändes världen så stor och oändlig. Människor fanns överallt men inget mer. Allt eftersom kopplas dem samman mer och mer. Coolt men samtidigt sjukt spooky. En dag satt jag och tänkte på ett kompisnät. De var coolt. De blev värsta roliga nätet. Pilarna gick uppåt,neråt,hit och dit de var ingen kontroll och ingen logik alls. Sånt är väl härligt. Världen finns i våra armar precis här och nu. De ni.

♣ Hej jag heter X och kommer från Z.
♥ Åh är du därifrån så du kanske känner K?
♣Jajamen K och jag är kusiner. Hur känner ni varandra..
♥ Vi gick i samma barngrupp som små.. ovs.

De här är typ inte ens ovanligt nu mera.

Ännu en helg här nere har gått. Shit tiden flyger iväg. Hoppas bara inte sommaren flyger iväg. Imon blir jag i alla fall en jobbare. 2 veckor ska jag tvingas gå upp klockan 6 om inte tidigare för att hinna vara på jobbet klockan 7. De är annat än att gå upp klockan 12 och sedan klä på sig först vid fyra tiden. Tredje veckan ska jag ner till Falkenberg och hjälpa mormor genom att sitta hela dagarna i en lada och sälja tavlor med min biggy kusin Anna ♥. (eller hur anna?)  Så de kommande 3 veckorna blir jag en upptagen jävel som alla andra jag känner redan är.