cämilla

Julklapps ångest. Alltid samma sak. Men ändå lika mysigt. Snart dags för jobb.

Torsdag 081127

Jag har kommit på den ultimata idén, jag sitter numera och bloggar på jobbet. Fattar ni hur soft. Dock vet jag inte hur bra Internet fungerar här men i alla fall.

Idag har vi inte gjort så mycket heller. Jag tog mig upp ur sängen själv. Jag kunnat röra mig själv. Visst jag har ont. Men vem kan inte stå ut med lite smärta, eller hur Johanna.

 Siss, jag och simon har börjat på ett litet projekt. Vissa av er därute vet redan andra inte. Tillsvidare håller jag det hemligt. Annars har jag mest försökt blogga ikapp allt jag missat och försöka se upptagen ut i min kalender (är det tråkigaste som finns inte att ha en tom kalender?) Vi åt fiskpinnar och fiskpudding till lunch idag. Vilket delikatess det är! Jag lärde äntligen siss att äta remoulad sås så nu är hon frälst. Mer har jag faktiskt inte hunnit. Man hinner inte så mycket när man går upp halv elva.

Imon ska jag i alla fall få prata med Hanna på Skype plus att vi ska ta tacos. Det har stått inskrivet i min kalender ett bra tag nu alltså. Äntligen. Nu får jag ta och se lite serriös ut annars kanske ja får sparken. Haha. Ikke troligt alls. Men Igor är speciell (eller hur Marita, haha) och man vet aldrig.

PUSS!

stödhjälp:
Jag tänkte för er som inte vet hur man kommenterar (mamma) göra en liten guide.
1. gå ner till slutet av inlägget
2. tryck på kommentarer
3. vänta
4. rulla ner sidan tills de står namn osv.
5. skriv in ditt namn + din kommentar
6. tryck på skicka kommentar
7. Klar, bara att vänta!

Onsdag 081126

Med hjälp av både Siss och simon kom jag upp ur sängen. Fortfarande lika invalid. Varför liksom? Frågorna inom mig var många. Hur skulle jag stå ut? Vad hade jag gjort för att förtjäna smärtorna och hur skulle jag klara jobbet. Dagen gick och jag spenderade den på samma sätt som kvällen innan. På ett täcke på golvet, dock denna gången med en skvallerblaska istället. Tiden gick och jobbet närma sig. Ingen minskad smärta. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte ens resa mig upp själv, hur skulle jag då kunna ta emot jackor. Envis som jag är skulle jag till jobbet. Efter många om och men, med pyttelite mat i magen för min del och svårigheter att ta på sig kläderna var jag på väg. Men jag bestämde mig som tur är för att ta mig till närmste apotek. Det blev min räddning. Världens trevligaste norska hjälpte mig och gav mig olika smärtstillande. Hon talade om för mig att mitt revben mycket väl kunnat få en spricka eftersom jag var lite svullen och hade så ont. Men hon la även vikt på att det inte alls var farligt utan sådan hosta som jag har, har hon själv också och den har givit henne en del sprickor i revbenen. Så med ett leende och smärtstillande i en påse hade jag nya krafter med mig mot jobbet. Tro det eller ej (peppar peppar ta i trä) så har det hjälpt mig. Jobbet gick utan direkta svårigheter. Vägen hem från jobbet tog åter igen 20/25 minuter. Världen min är räddad. Väl hemma tittade vi för ovanlighetens skull i brevlådan men den var tom, inga skattekort här inte. Men vi får väl se förhoppningsvis kommer de snart. Annars lovar jag att kolla upp det pappa. Nu är det dags att på egen hand krypa i säng. Yes.

Tisdag 081125

Tisdagen blev en lugn dag för mig och simon. Vi sov länge. Handlade fukost. Städade i ordning packningen vår och hade allmänt mysigt.

så här mysig va simon när jag vaknade.

 Men nu vill jag nog att sofie gästbloggar lite här på bloggen så ni får höra hennes dag. Det är elakt att skratta men herre gud känner ni siss så förstår ni att det är typiskt henne. Det ändå jag kan avslöja innan gästbloggen är att det hela fick sluta med att jag fick hoppa in och jobba åt henne i en timma. Trevlig läsning.

Siss gästbloggar:

Pappas fru, Ulla, hade köpt två proppfulla matkassar åt oss. De, tillsammans med min övriga packning, skulle jag ensam få med mig hemifrån och fram till lägenheten på Maridalsveien. Jag vill nog inte veta hur mycket det faktiskt vägde. Jag stod inför en svår uppgift, men den skulle lösas. På ett eller annat sätt...

Då jag hade turen att få min lediga dag i måndags så stannade jag hemma i Sverige en dag längre för att ta bussen tillbaka i tisdags morse. Klockan sju på morgonen ringde mammas väckarklocka och jag som, mysigt nog, sovit bredvid henne i dubbelsängen gick också upp och så åt vi frukost ihop. Halv tio tog jag pendeltåget till Göteborgscentral. Bussen mot Norge gick 10.15 och eftersom jag var tvungen att köpa mat till resan, frimärke till ett brev, även posta brevet OCH släpa min blyöverdrivetjättetunga, blå IKEA-kasse och bära min enorma, maximalknökade vandringsryggsäck så hann jag precis till bussen innan dörrarna stängdes igen. Bra början.  

Väl framme i Norge (försenat pga tullkontroll) kastade jag smidigt upp ryggsäcken över ena axeln, tog bärkassen i motsatt hand och skuttade glatt iväg ut på Oslos gator för att lekande lätt vandra den 25min långa turen hem. NOT! Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle bära mig åt, för det var allt annat än så enkelt. Hur skulle jag kunna ta buss eller taxi då en stor fråga var - var hade jag lagt min plånbok??? Nej, mödosamt fick jag på mig ryggsäcken sittandes och i ett försök att underlätta bärningen hade jag spänt fast IKEA-kasse-aset på väskan (på ryggen är det ju alltid lättast att kånka). Haha, jag fick hjälp att resa mig upp men föll genast baklänges! Folk skrattade, utan ansträngning att hålla inne det av artighet. Fast, de fick skatta. Jag VAR ett skämt.

Jag fick släpa. Jag fick kämpa med alla mina krafter. Det gick, för jag ger mig aldrig. Ja, det gick. En bit, fram tills den blåkullablå (förbannad av häxtillställningar) IKEA-kassen gick sönder! Jag var så arg och så grymt plågad! Hysteriskt rotade jag igenom ryggsäcken och fann i alla fall min plånbok. Yes, vad kunde jag göra då om inte, tja, desperat gå in i en väskaffär och köpa en koffert för 499 norska kroner! Idiot. Något jag glömt nämna var att jag inte hade några pengar på mitt svenska kontantkort heller, vilket var det enda jag hade med mig, så få tag i taxi hade ju verkligen inte gått. När det inte gick att ringa. Det var omöjligt på alla sätt. Eller? Ännu en gång, idiot. Nej, så hård jag är emot mig själv. Jag tar tillbaka skällsordet. Istället drar jag en djup suck för att sedan andas ut ett ljudligt och tydligt - typiskt mig!

Ni förstår, ni som känner mig i alla fall, att jag inte ens har behövt upplysa om att jag även var vilse (hur skulle jag utan karta lyckas med att gå en genväg? Lokalsinne, hur skaffar man sig det?). De 25 minuterna, skulle såklart ha blivit något fler med all packning, men en och en halv timme - Jag var ute och cyklade! (Påtal om det uttrycket så önskar jag förresten att jag haft en cykel. Med släp.)             

Även om min lösning var långt ifrån den klokaste så var det en Sofie-lösning som fungerade. Tillsist. Med en koffert rikare och ett telefonsamtal till Milla (gråten var inte bara i halsen, utan tårarna sprutade) från en random frisör senare lyckades jag på rätt väg kriga vidare hemåt. Klockan var nästan fyra när jag fått upp väskorna för den sista trappan och in till vårt hem så jag hade bett Milla (som hade sin lediga dag) i luren att täcka upp på jobbet för mig. Svetten rann, men jag hade klarat det. Mina axlar och ben värkte, men jag hade klarat det. Jag fick byta om på två sekunder och kuta iväg för att lösa av Milla på jobbet, men jag hade klarat det. Jag hade löst mitt uppdrag, min uppgift - att få upp all mat vi fått! Tack Ulla, det var värt det. För slitet i onödan har jag bara mig själv att skylla, som vanligt*

Japp, där har ni det. Sanningens ord. Jag visste inte vad jag skulle göra när Siss ringde med gråten i halsen. Om jag skulle skratta eller gråta. Men som tur var löste hon problemet. By the way tro inte jag var en bitch som inte ringde henne och försökte få tag i henne. Men som hon skrev. Inga pengar på svenska kontantkortet är lika med inga samtal, varken ut eller in. Men ännu en gång slutet gott allting gott, trodde jag...

På vägen hem hände något jättekonstigt. Jag vet inte om jag har berättat att undertiden som jag hostat så har jag haft sjukt ont runt revbenen. Varje hostning har varit en plågning. Mamma vet vad jag pratar om. Men det har gått i vågar. Ibland har det varit förskräckligt men på sista tiden har det varit bättre. Men, japp nu kommer menet. På vägen hem från jobbet när siss kommit för att lösa av mig hostade jag till. Jag vek mig och sen. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt kunde jag knappt stå, gå eller röra mig överhuvudtaget. Jag stapplade mig hem. Vägen som om man i vanliga fall går snabbt tar 20 minuter tog nästan en timma. Väl hemma tvättade jag sminket, bytte till pyjamas och la mig framför tv. Jag grät vi minsta lilla ansträning och jag trodde mitt slut var kommen. På täcket framför tv blev jag liggande resterande sju timmarna av siss och simons jobb dag. Jag kunde inte ens resa mig själv upp utan att tårarna sprutade så mat var inte att tala om. Som tur var somnade jag efter två timmar av sex and the city och så resten av tiden tills jag blev väckt av orden. "Det snöar ute!" Med lite hjälp fick simon mig upp från golvet och jag fick se de underbara fina flingorna. Dock stannade inte snön men det var värt allt att se dem stilla dala ner. Jag hjärta snö helt enkelt. Efter det tog jag mig med min invalida kropp till sängen och lät John blund ännu en gång hämta mig från detta helvetet.

Måndag 081124

Helgen är numera ett minneblott. Tänk vad skönt det kan vara att va hemma och rensa luften. Som alltid sagt. Borta bra men hemma bäst.

I söndags ringde klockan oförskämt tidigt och resan hemåt började. Tunga väskor, mörker och myskläder var vad som plikttroget följde vår väg mot bussen. Jag mådde nästan illa för jag var så trött, så när vi äntligen entrade bussen ätit vår frukost tog det inte lång tid innan vi båda slocknade och vaknade upp i strömstad. Resterande tiden av bussresan bestod av läsning. Väl vid Nils Eriksson terminalen möttes jag upp av en välbekant syns. Bäbben och pappa stod där. Dock inte lika roligt när det första jocke sa var. "Shit vad blek du är milla. Du ser ut som ett spöke." Inte det roligaste att höra när man redan fruktat detta själv. Men det är ju vinter i alla fall. Synd bara att inte johanna är här så man i alla väder alltid kan känna sig brunare. Fast inte nu då. Äckliga brunbrända barn i Australien.

Första delen av tiden hemma spenderades nere i Kullavik. Mysigt. Lunch och mysiga återbesök. Tyvärr var mitt schema hemma snabba puckar. Så efter maten var det direkt in i bilen ett litet stopp (som jag såklart har glömt vad som handlades pappa) och sen mot mormor. Tre fika hos henne med tårta, varm choklad och bullar. Mjau. Hem, packa upp, vila lite, handla, gå upp på vinden, duscha, timrapportera och mys se på tv med mammi. Vi hann med både ensam mamma söker finalen och wallander. Sedan fixa och dona lite i mitt rum, ringa simon och se hur hans packning styrt upp sig. Sen var dagen slut. Redan. Klockan ställdes ännu en gång tidigt för packningen inte var riktigt klar.

Så uppe med tuppen klockan sju. Ringde simon i panik för jag inte orkade laga lunch. Han skulle handla till honom så han styrde upp min lunch med. Tack gud för honom. Skulle jag klara mig själv ens?

Klockan nio tog jag bussen mot stan. Shit vilken konstig känsla det var att stå vid sin gamla älskade busshållplats på morgonen och vänta på bussen. De kom en del minnen från gymnasietiden smygande då. I alla fall mötte jag upp simon vid halv tio i stan eftersom hans bussar går jobbiga tider från Mölnlycke (landet). Så 45 minuter innan bussen går sitter jag och simon på golvet med packning över öronen.

Resan tillbaka gick bra. Gå vägen för oss gick helt okej. Jag dog och simon bar över mycket. Vi han hem så vi fick vila i alla fall 40 minuter innan det var dags att stressa iväg. Segt på jobbet. 140 kronor i dricks och med otroligt lite sömn var resultatet, ingen toppen dag. Sängen väntade tacksamt hemma och vi slängde oss i säng. Ännu en nattsömn väntade oss.

Försenade inlägg kommer nu.

Lördag 081122

Klockan ringde tidigt, tidigt imorse. Inte mindre än sex (fast det är inte ens tidigt för många av er därute) för att simon skulle upp och ta bussen hemåt. Inte hem för att softa utanför att se den efterlängtade Jesus Christ Superstar. Fatta vad tiden går snabbt, han har längtat efter den sen februari och nu är den äntligen här. I alla fall valde han en bra dag att ge sig av på. Städ- och tvättdagen. 

Klockan ringde andra gången klockan nio och då var det dags. Tvättmaskinen väntade. Vi har väntat i två veckor på att torktumlaren ska lagas eftersom det inte finns något annat sätt för oss att torka på. Men icke sa nicke, inget lagat nu heller. Om man kollade våran tvätthög och hur lite kläder vi hade kvar att använda så var valet inte stort. Som tur var så åker vi hem imon och kan då med att använda lägenhetens alla små utrymmen som tvättställ.

Så efter en liten snabb frukost var det dags för storstädning. Efter så där tre timmar var vi nöjda. Då var lägenheten skinande ren och ny dammsugen med hjälp av grannens (dock väldigt dåliga) dammsugare. Projekt nummer två var då dags att starta. Finna torkplats åt all tvätt. Kunde tyckas i början som ett omöjligt uppdrag. Men två finnurliga flickor som oss löste snabbt problemet. Bildbevis under, för som sagt, bilder säger mer än tusen ord. Så här får ni ännu en inblick i vår mysiga lilla lägenhet. Nystädad och clean.

På kvällen fick simon en ersättare på jobbet eftersom han skulle ut och roa sig. Yesbox mardrömmen. Hon var översocial. Flirtig och översminkad. Siss och min plan om att hela kvällen befinna oss tillsammans på övervåningen gick i kras redan innan vi hann hälsa. Hon ville inte vara själv i början. Ni kanske tycker det inte verkar så konstigt eftersom man kanske vill se och lära. Men hallå. En gaderobier har inte så svåra arbetsuppgifter. Plus att alla vi tre var ensamma första gången. Jaja. Så blev det i alla fall. Siss gick ner till den trygga ensamheten och jag blev fast med en nonstop pratande nykomling. Drömmen om att ta det lugnt och läsa försvann med dimman. Men lite intressanta saker gick det att få ur henne. Hon har världens softaste jobb i vanliga fall, på HM-lagret. Hon går runt med en korg och en liten lista och packar ihop kläder till affärer. För det tjänar hon 150 norska i timmen plus att hon på söndagar får 100% ob och därav 300 norska i timmen. INTE DÅLIGT. Men annars ville hon mest prata om sitt festande vilket jag inte fann lika intressant. Vilken tur att jag har lär mig hålla masken och spela intresserad.    

I halvtid bytte siss med henne ändå och kvällen som segat iväg gick lite snabbare men dock inte väldigt. Vi åt i alla fall lite lösgodis och myste med lite korsord. Så det blev en bra kväll tillslut ändå. Plus att jobbkvällen avslutades med ett sms från simon där han var övernöjd med Jesus Christ.

När vi kom hem till vårt underbara torkskåp till lägenhet fixade vi det sista för avresan hem på söndagen. Wie. Vi smörade mackor, flätade hår, packade och ställde klockan. Två kom vi i säng och klockan ställdes på halv sju. Så till sist kom john blund och hämtade oss.

Slutet gott allting gott.