150.
De här inlägget är tillägnat min stackars plastsyster Sofia. De kan göra ont på många sätt och vis. Visst jag har ont. Men för henne. She's strong I know it. Men fyra år!? De är en hel jävla evighet. Jag tyckte tre veckor var plågor. Kanske går tiden snabbare för henne när skolan börjar. Eller så blir saknaden mycket större. Vem vet de återstå att se. Hon har en tuff uppgift framför sig, verkligen tuff. Men hon vet att i alla lägen kan hon ringa. För tårarna har inga lagar och därför inte heller telefon samtalen. Jag är ändå glad att hon haft Johan hela denna sommaren. För lycklig har hon varit de har märkts. Stackarna att de va tvunget att bli så här. Men är kärleken stark nog så kommer de klara de annars var de nog meningen att de skulle end up like this. Sofia du vet att jag alltid kommer ha ett speciellt band till dig. Jag lyssnar ALLTID, call whenever whereever!