cämilla

Torsdag 081127

Jag har kommit på den ultimata idén, jag sitter numera och bloggar på jobbet. Fattar ni hur soft. Dock vet jag inte hur bra Internet fungerar här men i alla fall.

Idag har vi inte gjort så mycket heller. Jag tog mig upp ur sängen själv. Jag kunnat röra mig själv. Visst jag har ont. Men vem kan inte stå ut med lite smärta, eller hur Johanna.

 Siss, jag och simon har börjat på ett litet projekt. Vissa av er därute vet redan andra inte. Tillsvidare håller jag det hemligt. Annars har jag mest försökt blogga ikapp allt jag missat och försöka se upptagen ut i min kalender (är det tråkigaste som finns inte att ha en tom kalender?) Vi åt fiskpinnar och fiskpudding till lunch idag. Vilket delikatess det är! Jag lärde äntligen siss att äta remoulad sås så nu är hon frälst. Mer har jag faktiskt inte hunnit. Man hinner inte så mycket när man går upp halv elva.

Imon ska jag i alla fall få prata med Hanna på Skype plus att vi ska ta tacos. Det har stått inskrivet i min kalender ett bra tag nu alltså. Äntligen. Nu får jag ta och se lite serriös ut annars kanske ja får sparken. Haha. Ikke troligt alls. Men Igor är speciell (eller hur Marita, haha) och man vet aldrig.

PUSS!

stödhjälp:
Jag tänkte för er som inte vet hur man kommenterar (mamma) göra en liten guide.
1. gå ner till slutet av inlägget
2. tryck på kommentarer
3. vänta
4. rulla ner sidan tills de står namn osv.
5. skriv in ditt namn + din kommentar
6. tryck på skicka kommentar
7. Klar, bara att vänta!

Onsdag 081126

Med hjälp av både Siss och simon kom jag upp ur sängen. Fortfarande lika invalid. Varför liksom? Frågorna inom mig var många. Hur skulle jag stå ut? Vad hade jag gjort för att förtjäna smärtorna och hur skulle jag klara jobbet. Dagen gick och jag spenderade den på samma sätt som kvällen innan. På ett täcke på golvet, dock denna gången med en skvallerblaska istället. Tiden gick och jobbet närma sig. Ingen minskad smärta. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte ens resa mig upp själv, hur skulle jag då kunna ta emot jackor. Envis som jag är skulle jag till jobbet. Efter många om och men, med pyttelite mat i magen för min del och svårigheter att ta på sig kläderna var jag på väg. Men jag bestämde mig som tur är för att ta mig till närmste apotek. Det blev min räddning. Världens trevligaste norska hjälpte mig och gav mig olika smärtstillande. Hon talade om för mig att mitt revben mycket väl kunnat få en spricka eftersom jag var lite svullen och hade så ont. Men hon la även vikt på att det inte alls var farligt utan sådan hosta som jag har, har hon själv också och den har givit henne en del sprickor i revbenen. Så med ett leende och smärtstillande i en påse hade jag nya krafter med mig mot jobbet. Tro det eller ej (peppar peppar ta i trä) så har det hjälpt mig. Jobbet gick utan direkta svårigheter. Vägen hem från jobbet tog åter igen 20/25 minuter. Världen min är räddad. Väl hemma tittade vi för ovanlighetens skull i brevlådan men den var tom, inga skattekort här inte. Men vi får väl se förhoppningsvis kommer de snart. Annars lovar jag att kolla upp det pappa. Nu är det dags att på egen hand krypa i säng. Yes.

Tisdag 081125

Tisdagen blev en lugn dag för mig och simon. Vi sov länge. Handlade fukost. Städade i ordning packningen vår och hade allmänt mysigt.

så här mysig va simon när jag vaknade.

 Men nu vill jag nog att sofie gästbloggar lite här på bloggen så ni får höra hennes dag. Det är elakt att skratta men herre gud känner ni siss så förstår ni att det är typiskt henne. Det ändå jag kan avslöja innan gästbloggen är att det hela fick sluta med att jag fick hoppa in och jobba åt henne i en timma. Trevlig läsning.

Siss gästbloggar:

Pappas fru, Ulla, hade köpt två proppfulla matkassar åt oss. De, tillsammans med min övriga packning, skulle jag ensam få med mig hemifrån och fram till lägenheten på Maridalsveien. Jag vill nog inte veta hur mycket det faktiskt vägde. Jag stod inför en svår uppgift, men den skulle lösas. På ett eller annat sätt...

Då jag hade turen att få min lediga dag i måndags så stannade jag hemma i Sverige en dag längre för att ta bussen tillbaka i tisdags morse. Klockan sju på morgonen ringde mammas väckarklocka och jag som, mysigt nog, sovit bredvid henne i dubbelsängen gick också upp och så åt vi frukost ihop. Halv tio tog jag pendeltåget till Göteborgscentral. Bussen mot Norge gick 10.15 och eftersom jag var tvungen att köpa mat till resan, frimärke till ett brev, även posta brevet OCH släpa min blyöverdrivetjättetunga, blå IKEA-kasse och bära min enorma, maximalknökade vandringsryggsäck så hann jag precis till bussen innan dörrarna stängdes igen. Bra början.  

Väl framme i Norge (försenat pga tullkontroll) kastade jag smidigt upp ryggsäcken över ena axeln, tog bärkassen i motsatt hand och skuttade glatt iväg ut på Oslos gator för att lekande lätt vandra den 25min långa turen hem. NOT! Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle bära mig åt, för det var allt annat än så enkelt. Hur skulle jag kunna ta buss eller taxi då en stor fråga var - var hade jag lagt min plånbok??? Nej, mödosamt fick jag på mig ryggsäcken sittandes och i ett försök att underlätta bärningen hade jag spänt fast IKEA-kasse-aset på väskan (på ryggen är det ju alltid lättast att kånka). Haha, jag fick hjälp att resa mig upp men föll genast baklänges! Folk skrattade, utan ansträngning att hålla inne det av artighet. Fast, de fick skatta. Jag VAR ett skämt.

Jag fick släpa. Jag fick kämpa med alla mina krafter. Det gick, för jag ger mig aldrig. Ja, det gick. En bit, fram tills den blåkullablå (förbannad av häxtillställningar) IKEA-kassen gick sönder! Jag var så arg och så grymt plågad! Hysteriskt rotade jag igenom ryggsäcken och fann i alla fall min plånbok. Yes, vad kunde jag göra då om inte, tja, desperat gå in i en väskaffär och köpa en koffert för 499 norska kroner! Idiot. Något jag glömt nämna var att jag inte hade några pengar på mitt svenska kontantkort heller, vilket var det enda jag hade med mig, så få tag i taxi hade ju verkligen inte gått. När det inte gick att ringa. Det var omöjligt på alla sätt. Eller? Ännu en gång, idiot. Nej, så hård jag är emot mig själv. Jag tar tillbaka skällsordet. Istället drar jag en djup suck för att sedan andas ut ett ljudligt och tydligt - typiskt mig!

Ni förstår, ni som känner mig i alla fall, att jag inte ens har behövt upplysa om att jag även var vilse (hur skulle jag utan karta lyckas med att gå en genväg? Lokalsinne, hur skaffar man sig det?). De 25 minuterna, skulle såklart ha blivit något fler med all packning, men en och en halv timme - Jag var ute och cyklade! (Påtal om det uttrycket så önskar jag förresten att jag haft en cykel. Med släp.)             

Även om min lösning var långt ifrån den klokaste så var det en Sofie-lösning som fungerade. Tillsist. Med en koffert rikare och ett telefonsamtal till Milla (gråten var inte bara i halsen, utan tårarna sprutade) från en random frisör senare lyckades jag på rätt väg kriga vidare hemåt. Klockan var nästan fyra när jag fått upp väskorna för den sista trappan och in till vårt hem så jag hade bett Milla (som hade sin lediga dag) i luren att täcka upp på jobbet för mig. Svetten rann, men jag hade klarat det. Mina axlar och ben värkte, men jag hade klarat det. Jag fick byta om på två sekunder och kuta iväg för att lösa av Milla på jobbet, men jag hade klarat det. Jag hade löst mitt uppdrag, min uppgift - att få upp all mat vi fått! Tack Ulla, det var värt det. För slitet i onödan har jag bara mig själv att skylla, som vanligt*

Japp, där har ni det. Sanningens ord. Jag visste inte vad jag skulle göra när Siss ringde med gråten i halsen. Om jag skulle skratta eller gråta. Men som tur var löste hon problemet. By the way tro inte jag var en bitch som inte ringde henne och försökte få tag i henne. Men som hon skrev. Inga pengar på svenska kontantkortet är lika med inga samtal, varken ut eller in. Men ännu en gång slutet gott allting gott, trodde jag...

På vägen hem hände något jättekonstigt. Jag vet inte om jag har berättat att undertiden som jag hostat så har jag haft sjukt ont runt revbenen. Varje hostning har varit en plågning. Mamma vet vad jag pratar om. Men det har gått i vågar. Ibland har det varit förskräckligt men på sista tiden har det varit bättre. Men, japp nu kommer menet. På vägen hem från jobbet när siss kommit för att lösa av mig hostade jag till. Jag vek mig och sen. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt kunde jag knappt stå, gå eller röra mig överhuvudtaget. Jag stapplade mig hem. Vägen som om man i vanliga fall går snabbt tar 20 minuter tog nästan en timma. Väl hemma tvättade jag sminket, bytte till pyjamas och la mig framför tv. Jag grät vi minsta lilla ansträning och jag trodde mitt slut var kommen. På täcket framför tv blev jag liggande resterande sju timmarna av siss och simons jobb dag. Jag kunde inte ens resa mig själv upp utan att tårarna sprutade så mat var inte att tala om. Som tur var somnade jag efter två timmar av sex and the city och så resten av tiden tills jag blev väckt av orden. "Det snöar ute!" Med lite hjälp fick simon mig upp från golvet och jag fick se de underbara fina flingorna. Dock stannade inte snön men det var värt allt att se dem stilla dala ner. Jag hjärta snö helt enkelt. Efter det tog jag mig med min invalida kropp till sängen och lät John blund ännu en gång hämta mig från detta helvetet.

Måndag 081124

Helgen är numera ett minneblott. Tänk vad skönt det kan vara att va hemma och rensa luften. Som alltid sagt. Borta bra men hemma bäst.

I söndags ringde klockan oförskämt tidigt och resan hemåt började. Tunga väskor, mörker och myskläder var vad som plikttroget följde vår väg mot bussen. Jag mådde nästan illa för jag var så trött, så när vi äntligen entrade bussen ätit vår frukost tog det inte lång tid innan vi båda slocknade och vaknade upp i strömstad. Resterande tiden av bussresan bestod av läsning. Väl vid Nils Eriksson terminalen möttes jag upp av en välbekant syns. Bäbben och pappa stod där. Dock inte lika roligt när det första jocke sa var. "Shit vad blek du är milla. Du ser ut som ett spöke." Inte det roligaste att höra när man redan fruktat detta själv. Men det är ju vinter i alla fall. Synd bara att inte johanna är här så man i alla väder alltid kan känna sig brunare. Fast inte nu då. Äckliga brunbrända barn i Australien.

Första delen av tiden hemma spenderades nere i Kullavik. Mysigt. Lunch och mysiga återbesök. Tyvärr var mitt schema hemma snabba puckar. Så efter maten var det direkt in i bilen ett litet stopp (som jag såklart har glömt vad som handlades pappa) och sen mot mormor. Tre fika hos henne med tårta, varm choklad och bullar. Mjau. Hem, packa upp, vila lite, handla, gå upp på vinden, duscha, timrapportera och mys se på tv med mammi. Vi hann med både ensam mamma söker finalen och wallander. Sedan fixa och dona lite i mitt rum, ringa simon och se hur hans packning styrt upp sig. Sen var dagen slut. Redan. Klockan ställdes ännu en gång tidigt för packningen inte var riktigt klar.

Så uppe med tuppen klockan sju. Ringde simon i panik för jag inte orkade laga lunch. Han skulle handla till honom så han styrde upp min lunch med. Tack gud för honom. Skulle jag klara mig själv ens?

Klockan nio tog jag bussen mot stan. Shit vilken konstig känsla det var att stå vid sin gamla älskade busshållplats på morgonen och vänta på bussen. De kom en del minnen från gymnasietiden smygande då. I alla fall mötte jag upp simon vid halv tio i stan eftersom hans bussar går jobbiga tider från Mölnlycke (landet). Så 45 minuter innan bussen går sitter jag och simon på golvet med packning över öronen.

Resan tillbaka gick bra. Gå vägen för oss gick helt okej. Jag dog och simon bar över mycket. Vi han hem så vi fick vila i alla fall 40 minuter innan det var dags att stressa iväg. Segt på jobbet. 140 kronor i dricks och med otroligt lite sömn var resultatet, ingen toppen dag. Sängen väntade tacksamt hemma och vi slängde oss i säng. Ännu en nattsömn väntade oss.

Försenade inlägg kommer nu.

Lördag 081122

Klockan ringde tidigt, tidigt imorse. Inte mindre än sex (fast det är inte ens tidigt för många av er därute) för att simon skulle upp och ta bussen hemåt. Inte hem för att softa utanför att se den efterlängtade Jesus Christ Superstar. Fatta vad tiden går snabbt, han har längtat efter den sen februari och nu är den äntligen här. I alla fall valde han en bra dag att ge sig av på. Städ- och tvättdagen. 

Klockan ringde andra gången klockan nio och då var det dags. Tvättmaskinen väntade. Vi har väntat i två veckor på att torktumlaren ska lagas eftersom det inte finns något annat sätt för oss att torka på. Men icke sa nicke, inget lagat nu heller. Om man kollade våran tvätthög och hur lite kläder vi hade kvar att använda så var valet inte stort. Som tur var så åker vi hem imon och kan då med att använda lägenhetens alla små utrymmen som tvättställ.

Så efter en liten snabb frukost var det dags för storstädning. Efter så där tre timmar var vi nöjda. Då var lägenheten skinande ren och ny dammsugen med hjälp av grannens (dock väldigt dåliga) dammsugare. Projekt nummer två var då dags att starta. Finna torkplats åt all tvätt. Kunde tyckas i början som ett omöjligt uppdrag. Men två finnurliga flickor som oss löste snabbt problemet. Bildbevis under, för som sagt, bilder säger mer än tusen ord. Så här får ni ännu en inblick i vår mysiga lilla lägenhet. Nystädad och clean.

På kvällen fick simon en ersättare på jobbet eftersom han skulle ut och roa sig. Yesbox mardrömmen. Hon var översocial. Flirtig och översminkad. Siss och min plan om att hela kvällen befinna oss tillsammans på övervåningen gick i kras redan innan vi hann hälsa. Hon ville inte vara själv i början. Ni kanske tycker det inte verkar så konstigt eftersom man kanske vill se och lära. Men hallå. En gaderobier har inte så svåra arbetsuppgifter. Plus att alla vi tre var ensamma första gången. Jaja. Så blev det i alla fall. Siss gick ner till den trygga ensamheten och jag blev fast med en nonstop pratande nykomling. Drömmen om att ta det lugnt och läsa försvann med dimman. Men lite intressanta saker gick det att få ur henne. Hon har världens softaste jobb i vanliga fall, på HM-lagret. Hon går runt med en korg och en liten lista och packar ihop kläder till affärer. För det tjänar hon 150 norska i timmen plus att hon på söndagar får 100% ob och därav 300 norska i timmen. INTE DÅLIGT. Men annars ville hon mest prata om sitt festande vilket jag inte fann lika intressant. Vilken tur att jag har lär mig hålla masken och spela intresserad.    

I halvtid bytte siss med henne ändå och kvällen som segat iväg gick lite snabbare men dock inte väldigt. Vi åt i alla fall lite lösgodis och myste med lite korsord. Så det blev en bra kväll tillslut ändå. Plus att jobbkvällen avslutades med ett sms från simon där han var övernöjd med Jesus Christ.

När vi kom hem till vårt underbara torkskåp till lägenhet fixade vi det sista för avresan hem på söndagen. Wie. Vi smörade mackor, flätade hår, packade och ställde klockan. Två kom vi i säng och klockan ställdes på halv sju. Så till sist kom john blund och hämtade oss.

Slutet gott allting gott.

Boktips.

Tusen små bitar av James Frey.

Jag har hört Simon prata om boken i princip hela hösten. Men jag har inte riktigt orka bli imponerad. Fråga mig inte varför. Men eftersom de legat i bakhuvudet bad jag honom ta med den upp så jag fick läsa den. Jag ångrar ingenting jag gjort men allt jag inte gjort är det någon som säger. Jag ångrar verkligen att jag inte blev mer intresserad när han berättade om den och valde att läsa den direkt. För vilken bok. Dock har jag inte kommit så långt alls än 155 av 519. Men jag har aldrig läst en bok som fångat mig så fysiskt. Den har verkligen fått en att få perspektiv på saker och ting.

Eftersom jag inte vill avslöja mer än nödvändigt och inte kan säga så mycket egentligen tänkte jag bara skriva av baksidan. Det är i princip det ända ni behöver höra. För om ni sedan väljer att vända på boken, öppna och börja läsa är ni fast.

James Frey vaknar upp på ett flygplan. Han har ingen aning om var han har varit eller vart han är på väg. Han minns inte vad som hänt de senaste två veckorna. Ansiktet är sönderslaget och kroppen täckt av sår och blåmärken. Han har ingen plånbok, inga pengar, inget jobb. Polisen letar efter honom. Han är bara 23. Och han har varit med om det här förut...

Tusen små bitar är en berättelse om vad som händer sedan. En intensiv, oförutsägbar och gripande berättelse om drog- och alkoholmissbruk som det aldrig har skildrats förut. En kompromisslös och ursinnig beskrivning av hur begäret blir till beroende och vad det verkligen innebär att försöka bli frisk och fri.

Fler boktips kommer säkerligen.

måndag 081117

Datorer alltså. Eller snarare i det här fallet Internet. Tänk att jag. Internet beroende bruden number one lever här i norge utan tillgång till fungerande bredband. Visst i korridoren har vi en prick i bästa fall två med 1 mgbt/s det är inte att leka med alltså. Sen har vi ett café lite längre bort som har bredband. Men det fungerar inte riktigt som det ska så idag när jag hade bestämt mig för att fördriva lite av min lediga dag där slängde den ut mig efter en timma. Inte så kul. Så nu sitter jag istället här i lägenheten med datorn framför mig och skriver som vanligt inlägget i word för att sedan klistra in det lite snabbt. De grämer mig inte så mycket längre. De har snarare blivit lite mysigt. Men det som grämer mig är att jag inte kan lägga upp bilder ordentligt. Jag var ju i full gång nere på café innan. Men jag hoppas lösa det snart när jag styr stegen ut mot korridoren.

Idag har det inte hunnit hända så mycket märkvärdigt. Vi har handlat mat på Ica vilket var glädjande, för vi hittade en väldigt god ost och två billiga syltburkar. Vi hjärta euro shopper. Annars har faktiskt (hör och häpna) jag spelat lite tv-spel. Inte xbox då utan nintendo 64. Jag körde lite hedlig gammal Super mario. Va frustrerande det är att veta hur man en gång i tiden var mästare på det och allt satt i fingrarna medan nuförtiden är man ringrostig. Får nog ta och styra upp det lite och försöka varva det för en gång skull. (kanske inte ska säga för mycket men det är värt ett försök)

Min hosta har börjat gå mig riktigt på nerverna nu. Den har följt mig dag och natt i snart fem veckor. (enligt mammas doktor måste jag minst stå ut en vecka till) Jag har bara så sjukt sugen på att gå ut och springa. Jag har lite saker inom mig som måste ut. Vad är då inte bättre än att ge sig ut och springa? Jo just det handboll, finns inget bättre än efter en match när man känner att man fått ut lite agg som legat där ett tag.

Om vi har tur så hinner vi spela en match på söndag när vi kommer hem och vänder. Handbollsvänner hade de inte varit underbart? Vi saknar er väldans mycket ska ni veta. Men nu tänkte jag faktiskt skriva ett litet bok tips till bloggen från mig till er, se det som en förtidig julklapp. By the way har min hjärna börjat funderar på julklappar. Oj vad svårt det är varje år. Jag vill inte vara den som ser det som något negativ. Det är bara lite svårt när man inte kan gå hemma i sina favoritaffärer och få inspiration. Men den som lever få se. Som jag brukar säga. De löser sig.

PUSS!

lite godis, tända ljus och sex and the city. mys söndag. (förra)

perfekt mysig höstpromenad med simon. åh jag älskar höstsolens strålar.

alla behöver vi släppa ut stormen inom oss och vattnet gör det i vattenfall. Mäktigt.

för er som vet vad skyddsnät innebär. var tacksamma.

höst, stickat och vatten.

dom bygger verkligen överallt här i oslo. värre än i mölndal.

och shit graffiti överallt. men snygg sådan eller i alla fall genom tänkt. Alle de finns en spider man här. jag ska ta kort på den åt dig en dag.

min lilla klätterapa. de här var söndagspromenaden igår.

titta ankan vi hittade. sötis eller hur.

nu blir de fler i ett nytt inlägg för de är börjar hacka nu.

Onsdag 081112

Idag fyller siss mamma år (grattis Marita!!) och de ska ut och äta lunch tillsammans. De blir alltså min första ensamma dag här uppe. De ska bli skönt. Eftersom vi satte klockan på tidigt så är klockan inte alls mycket nu trots vi ätit frukost och tagit oss en skön morgonpromenad. Siss uppskattade den nog lite mer än jag, jag har lite svårt för mig att vara aktiv på morgonen. Yes, jag är en morgontrött människa as hell. Så idag blir det verkligen en ta det lugnt dag tills jobbet börjar. Får nog bli lite blogg, timrapport och sex and the city. En helt fantastisk skön dag. Dock börjar vi bli lite rastlösa här uppe. Eller vardagen börjar kännas lite monoton. Vi längtar efter snö. Marita berättade att man kunde ta tunnelbanan till Holmenkollen en dag när det snöat och hyra en kälke, för att sen svischa ner för en lång, lång backa (si sådär tjugo minuters tur). Hur roligt som helst. Jag minns när vi hyrde kälkar när vi var i Matrai med pappa och Gunbritt, de va as roligt. Så vi längtar som sagt till snön.

En positiv sak och ett framsteg för Igor är att vi nu fått våra sängar. Tack gud. En natt till på den luftmadrassen (tack alle de va jättesnällt eftersom vi annars behövt sova på golvet) hade nog tagit livet av mig och min rygg. Men igår kom dom. En tältsäng och en våning säng, dock bestämde jag och sofie att de va onödigt att sätta upp våningsängen för madrasserna var så tjocka i sig. Så nu mera sover jag och simon (för han kommer upp idag igen, hurra) i en dubbelsäng på marken. För siss var konstig och tjatade till sig tältsängen. Vem gillar tältsängar liksom? Jag avskyr dem verkligen så jag lät snällt henne ta den. Men inatt sov jag och siss mysigt tillsammans i dubbelsängen och vi sov som gudar. Shit va skönt det var att sova i en säng igen. Idag ska vi även få ett bord. Nu ska ni få höra hur stor skillnad de verkligen är på att vara vuxen och ungdom. När ska vuxna börja ge ungdomar som jobbar lite respekt?

I alla fall. Första dagen lovade Igor oss att om en vecka kommer vi ha sängar och ett bord. Men nu efter två veckor har han bara pratat om sängar som om vi inte behövde ett bord. Jag önskar ni alla kunde få uppleva honom. Han är speciell och verkligen inte speciellt härlig. Men så igår då så kom Marita förbi en sväng på vårt kära jobb för att se hur vi har de. Precis när hon kom stod Igor hos och flörtade in sig lite som vanligt. När hon kom hälsade han och började prata om sängarna. Samtalade fortsatte och Marita undrade om bord. Och som i ett nafs hade han sprungit upp på vinden och burit ner ett bord till Maritas bil. Är de inte undligt vad mamma kan göra? Så numera efterlyser vi bara stolar sen lever vi i en mycket hemtrevlig liten lya och inget spartanskt hem.

Nu tänkte jag vila mig lite och timrapportera. Bloggar snart igen om vårt väldans spännande liv. Haha.

PUSS!

Tid vad är de? Någonting jag och sofie funderat över väldigt mycket här uppe. Tid är inte logiskts. En timma är inte alltid en timma. Eller jo en timma är alltid sextio minuter men vad betyder de? Ibland går det jätte, jätte långsamt, som igår på jobbet. Men ibland går det jätte snabbt. Som igår när jag och simon pratade i telefon. Hur kan de va så? Påverkar vi tiden eller påverkar den oss. Kanske påverkas tiden av tillfället. Hur, var, när. Vad annars? Hur kommer de sig att högstadiets tre år kändes som en evighet. Medans gymnasiet var över i en blink. Lika många år men med helt olika känslor. Hur kommer de sig att jag trodde att två månader i norge inte skulle vara någonting för att stilla äventyrs lusten, men efter två veckor känner mig tillfredställd. Precis som johanna sa till mig innan jag åkte. Camilla tid är ingenting. Men varför ses de så ändå? Är de skillnad från var man är eller vem man är med? För just då kändes orden så fel. Men här och nu för står jag precis. Är de skillnad mellan att säga och verkligen mena. Eller menar man då men allt blir annorlunda sen. Två månader här är långt men ändå kort. Tiden går fort men ändå långsamt. De känns som vi varit här i en evighet men som vi bara ska vara här kort. Hur går de ihop? Varför känns de så? Varför sägs de att allt är logiskt. Och tiden alltid den samma. För är de verkligen sant? Sista året på gymnasiet gick hur snabbt som helst. Men de här året efter kryper fram. Eller som nu när simon är hemma. Då kryper dagarna fram för mig om jag tänker på det. Men om jag inte gör de är allt som vanligt. Hur kan de skilja så mycket. Eller är de bara jag?

Tiden gör mig förvirrad. Alldeles för mycket förvirrad. Orden från johanna ekar ständigt i mitt huvud. De får mig att förstå. Tid är ingenting. Vi är tiden. Vi har skapat tiden och därav har vi makten. Vill man kan man. Är man säker så går de.

Onsdag 081105

Nu är det onsdagen den femte november. Imon den sjätte fyller min bäbis 16 år. Sen när blev han så stor liksom? Känns lite konstigt att inte vara hemma på hans födelsedag och kunna ge honom en present. Men till jul får han istället en dubbelt så bra sak får han tänka.

Igår var det inte mycket som hände för min del. Jag tog mig en sjukdag. För första gången sen vi kom hit gick jag inte värsta långt (eller jag gick ju fram och tillbaka till jobbet vilket innebär en timmas promenad allt som allt) utan vilade istället. Jag satt inne och kollade på sex and the city medans Simon gick på sitt möte på Top temp och Siss var en ängel och hämtade vår kasse på hennes mammas jobb. Kempegreat! Till lunch lagade vi couscous med tonfisk och majs sedan bar de av till jobbet (för mig och siss). De var en skön dag på jobbet med lagom mycket gäster. Till slut fick vi ihop en del dricks också, faktiskt 410 kronor. Plus att de hade blivit massa missförstånd så vi fick en himmelsk efterrätt. De var någon jättegod chokladglass med stört gott chokladöverdrag. Vi bara dog. Sammanfattningsvis var det en riktigt bra dag på jobbet. Plus att vi började läsa varsin ny bok som vi fått upp av våra mycket underbara snälla mammor. Jag läser nu mera PS Jag älskar dig. Stört bra bok men än så länge sjukt sorglig. Men jag tycker absolut ni borde läsa den. Man får en annan syn på saker och ting, helt klart ett bra boktips från mig. Sofie läser också någon bok som hon slukar fort men jag minns inte vilken de var och nu är hon ute och springer. Snart ska vi iväg och handla mat för den börjar tryta. Efter de blir det mina hemlagade köttbullar och potatismos. Så HA DE som alla säger i Norge.

By the way glömde berätta att vi möttes av en sjukt gullig syn. När vi öppnade dörren efter jobbet så satt det ingen glad och ensam kille. Utan på golvet låg en sovandes liten pojke med xbox controllen i högsta hugg. Ni skulle tro att vi naw:ade honom. Inte så manligt faktiskt. Haha. 

PUSS!  

 

kolla söt.

haha. jag har funnit internet i korridoren, så nu sitter jag här i min pyjamas nyvaken. Här är gårdagens dagbok.

Måndag 081103

Sofie och simon sitter och spelar nintendo 64 (eller sofie försöker spela, höhö) jag väntar på att vi ska titta på fortsättningen av high school musical 2 eftersom vi inte orkade hela igår kväll. De finns så mycket jag hade velat säga men ändå så kommer jag liksom inte riktigt på vad jag ska skriva (de känns ändå lite mysko att skriva om vanliga vardagssysslor som de blivit för oss) Som igår efter vi gick från caféet där de fanns trådlöst bredband gick vi hem till en orolig boyfriend (för jag hade glömt byta kontantkort så han kunde ringa) för att laga mat. Bara de att vi måste laga mat och hitta på maträtter är något nytt (i alla fall för mig). Vi har hittills haft riktigt bra fantasi. Igår på dagen lagade vi fiskbullar med pasta, morötter och paprika. Till kvällen fick vi ringa mamma för att uppdatera minnet för pannkaksrecept. Dock blev de inte dirket pannkakor utan mer ett pannkaksberg, vilket inte heller var helt fel.

Vi har ingen diskmaskin så efter varje måltid är det bara att ställa sig att diska. Som sofie sa igår så är de så hemskt annorlunda även om man gjort saker hemma så är det inte alls samma sak här. Hemma får man uppskattning för allt man gör, men här måste man göra de annars blir de inte gjort.

Nu är sofie klar med en till stjärna på Super Mario spelet, äntligen kan vi börja titta på filmen.

Uppdate.

Nu är filmen äntligen slut. Sjukt överskattade filmer måste jag säga. Nu fortsätter jag med min lilla berättelse om våra liv. (bredvid mig ligger en söt liten sovande sak)

Kvällen igår bestod av massa prat, lite tårar, kramar och till slut som en lättsam avslutning lite film. Kvällarna i vår lägenhet är mysiga, jag älskar att vi har sovmorgon varje morgon. Fast idag hade vi faktiskt ställt klockan. Vi skulle nämligen till skatteverket för att fixa våra skattekort. Har vi gjort de än? Nej. Idag hoppades vi lösa de. Men när vi kom dit vid halv elva, elva så var det 35 nummer innan oss. Inte en chans att vi hade hunnit vänta och sedan gått hem innan jobbet för att duscha och laga mat. Eftersom vi går överallt så tar de lite längre tid. Men att de skulle ta 10 minuter till jobbet var bullshit. I lördags gick jag och sofie hemifrån en 25 minuter innan vi började och de slutade med vi fick springa (min hosta höll på att ta livet av mig sen när vi kom fram) Så idag är vi lite mer förberedda. Sofie hoppade in i duschen redan klockan två och snart är det min tur. Inte mindre än nu, så snart springer vi till jobbet.

Uppdate nummer två.

Redan hemma klockan halv elva trots vi egentligen jobbar till tolv. Men idag var det verkligen lugnt, L U N G T. Sofie satt på övervåningen idag och hon hade inte en ändå gäst och befann mig på undervåningen och hade kanske allt som allt 16 gäster. Så vi fick gå hem tidigare. Sjukt skönt för det var verkligen lite väl lugnt måtte jag säga. Jag skiftade mellan att läsa, stirra in i väggen och sova lite på bänken typ. Inte lyckades jag charma många heller tio ynka kronor kom vi hem med i dricks, inte mycket att hänga i julgranen jämfört med de ca 400 förra gången. Dock fick vi en mycket delikat måltid, Chili con carne (yes, mamma du vet hur mycket jag avgudar de målet). Så lite värt var de att sitta rastlös i sex timmar.

Klart sitter jag nu i sängen med mitt ständiga thé i handen. Sen jag började hosta måste jag druckit litervis med thé (jag vet mamma att jag sagt att de inte är bra och att glass är bättre men är man sparsam arbetare så är thé de billigaste alternativet). Just nu är sysslorna i vårt hem så typiska. Milla sitter och skriver dagboksblogg, Simon spelar xbox och Siss fixar i ordning kläd högen i hörnet (de värsta/bäst(?) av allt är att hon trivs med det, hon trivs med att pyssla med sån där stuff). Jag hoppas vi tar oss samman snart och tittar på en film eller kanske lite Sex and the city, de hade suttit fint så här en måndag kväll.

Åh jag måste föresten längta lite tills imon och min hostmedicin. Den tog slut förut och jag har verkligen fått vara sparsam och hostig dessa dagar, så jag längtar tills jag kan förhoppningsvis börja bli på bättrings vägen. Alla promenader vi gör är tyvärr inte de bästa för mig. Vissa gånger får jag stanna var femte meter för att hosta, ni som känner mig vet vad för hosta jag talar om. De är ju inte den där töntiga lilla hostan som de flesta har utan de här är äkta hosta. En sån där hosta som drar med lungorna upp när man hostar. En sån där hosta som gör en röd i ansiktet och får en att se ut som man ska spy. Sån mysig hosta är det. Inte blir bättre av att det är svinkallt redan nu. Min älskade dunjacka är min bästa vän här uppe och mina nya vinterskor, tror faktiskt inte jag hade överlevt utan dem. De ända vi väntar på här uppe är snö. Jag blev verkligen besviken när vi kom upp och de inte fanns någon snö. Jag hade längtat i flera dagar eftersom Siss skvallrat om att de skulle finnas snö. Men icke sa nicke. Men den kommer väl hoppas vi. Fatta vad mysigt. De är snart jul, imon är det bara en månad och tjugo dagar. Hihi. Men nu får jag faktiskt ta och vara lite social igen innan det blir sovdags och en ny dag. Imon blir det mer gå äventyr, Simon ska på möte på Toptemp så de blir att ta fram kartan imon igen. Sov sött.

PUSS!

Fredag 081030

Yes, yes. Nu är det fredagskväll här i Oslo och milla, simon och sofie är nu officiella sambos. Great. Medans simon duktigt nog redan jobbar, så bloggar jag och sofie fixar i ordning vår, ej möblerade lägenhet. Japp, jag är den lataste av oss. Märkligt? Inte särskilt. Jag sitter här och tänkte berätta för er där hemma hur resan hit rullade på fin fint. 

Vi har alltså tagit oss helskinnade hit, vilket är ett gott tecken. Otroligt att vi fick plats i bilen (eller vi fick låna en större bil av mammas jobbarkompis för att överhuvudtaget få med allt) Vi hade sjukt mycket packning och va de vägde också. En väska vägde säkert 70 kilo. Minst, utan överdrift. Då förstår ni var nivån låg för vår packning. Cred till pappa som körde oss hela vägen med en fullproppad. Ängel. Igår landade vi i Oslo vid fem tiden tror jag efter några om och men. GPSen dog efter någon timma, men som tur var hade Sofie en karta och en vägbeskrivning (kanske inte den bästa men i alla fall något). Vi letade upp vårat nattboende där vi enbart skulle fördriva en natt eftersom de krånglade med våran lägenhet. By the way så är de lite ändrade planer (ni får höra mer under skrivandes gång). Vi kom fram till våra två rum i Cederholms boendet på Ullevålsykehus (tack Marita för all hjälp!). Vi lasta ur. Lasta upp och dog. Nej vi gick en lång promenad på över två timmar. Lite korkat eftersom klockan hann bli över åtta och vi sjukt hungriga innan vi kom hem, men vi fick i alla fall tag i en karta. Som kvällsmat fick de bli johannas hembakta SJUKT himmelskt goda bröd med leverpastej och saltgurka plus Chaiteé, vi var i himlen. Efter de blev de mys i mitt och simons rum med Musical Highschool. Dock orkade vi inte se mycket alls så vi ramlade i säng redan klockan tio. Hostan min tog nästan livet av mig under natten men jag är inte bitter. (eller jag börjar bli nu) De var en fin utsikt och en väckarklocka som väckte oss klockan nio på morgonen. Frukosten bestod av samma sak som kvällsmaten och var lika himmelsk den här gången. Idag var dagen med stort D som vi på riktigt blev sambos. Humöret var på topp och inget kunde stoppa oss (trodde vi ja). De som stod på schemat för dagen var mötet med Anette klockan tolv så vi packade ihop oss och klädde på oss. Vi miss bedömde avståndet och fick bli sittandes lite på top temps kontor och dricka kaffe så länge medans vi väntade, inte fy skäm helt enkelt. Med Anette fick vi se vårt jobb, en över mysig restaurang bevarad från typ 1700-talet med trevlig personal och vår mysiga lägenhet. Vi bor numera i en omöblerad etta utan någonting och inte alls Internet. Nej. Så här sitter jag och skriver inlägget på word så länge så jag kan kopiera och lägga upp de när jag får tag i internet inom en snar framtid. Jag blir bitter. Jag har inget Internet. Hur ska jag klara mej? Men som tur är ska vi titta runt och försöka lösa de. Nu har jag och sofie även försökt fixa våra norska kontantkort i typ en timma. Äckliga norskar att krångla till det. Vi måste regristera dem och de fungerar inte alls. Gah jag blir bitterheten när inget fungerar. Men de är ändå väldigt skönt att vara här. Vi kan gå överallt och Oslo är väldigt fint. Har ni inte bott ensamma i en lägenhet med kompisar så förstår ni inte den här härliga känslan. De är myspys och jag har världens bästa sambos nu. De här kommer bli världens bästa två månader (hoppas vi om allt kommer igång). Jag saknar muggar till tée, inte ens de äger vi nu. De vi har är två madrasser, en tv, två datorer, tre tallrikar, tre knivar, tre gafflar, en kastrull och en stekpanna. De är allt vi äger och har just nu. Känn in de ni. Nu ska jag ringa mamma så jag och Sofie kan försöka gå iväg och styra upp kontantkorten vi köpte förut.      

Uppdate.

Nu har vi regristrerat dem och vi gick (snåla som vi är) och frågade efter pappersmuggar från Narvesen (ungefär som pressbyrån hemma) för att kunna dricka lite tée. Haha, skabb. Hoppas vi får med oss lite kökssaker nu när vi snart hämtar Simon på jobbet. Skulle sitta fint med lite djupa tallrikar så vi kan äta gröt imon och även lite muggar och glas.  

Söndag 081102

Söndag. Ledig dag. Jag sitter fortfarande i mitt word och skriver av mig utan Internet. Norrmän är allt krångliga och slingriga. Allt kan de slingra sig ur. Vi har köpt norska kontantkort duktiga som vi är. Men såklart fungerar de inte alls så direkt som överallt annars, utan vi måste regristera sig med norskt personnummer, vilket vi inte har än. Crap. Dock gick vi ju som sagt till närmaste Narvesen för att regristera dem och de lovade att lösa de till dagen efter. Fungerar dem idag? Nej såklart inte. Hittar vi något Internet? Nej såklart inte. (vi var på godväg men så helt plötsligt säger säljare de tar en månad innan de fungerar.. VADÅ EN MÅNAD!? I svergie tog de högst en vecka för oss. GAH!) Har Igor (vår chef och lägenhetsägaren) fixat saker till våran lägenhet än? Nej såklart inte. Men trots alla nederlag så trivs jag verkligen bra. Vi har våran lägenhet. Vi äter på en handduk på golvet. Äter gröt och soppa ur våra gratis muggar från Narvesen.

Igår var min och Sofies första jobb dag. Vilket jobb. Jag har nog inte softat så mycket någonsin. Eller stressat. Allt händer i vågor. Vi börjar fyra och då går man den lilla rundan. Öppnar och tänder and so on. Efter de droppar gästerna in lite tills halv fem när de öppnar på riktigt och då slår de till, våg nummer ett. Efter de blir man sittandes med en bok i handen, en på övervåningen och den andra på undervåningen (än så länge tills den 15 nov) efter någon/ några timmar droppar gästerna ut, några sällskap i taget tills klockan är åtta då ska första sittningen vara ute så de kan börja förberedas för andra sittningen vid halv nio. Igår vi halv nio small de verkligen till där uppe. Jag stod själv och femtio gäster väller in med sina jackor, stora pälsar och kapper. Att jag inte fick lite panik. Sen vid kvart i nio var de lugnt igen. Och de förblev lugnt ändå tills klockan halv tolv, så där satt jag. Jag hade med min favoritbok Jag saknar dig, Jag saknar dig med mig. Den är så hemskt bra, dock inte att läsa på jobbet för jag börjar alltid gråta till den. Jag fick sitta där och hålla in tårarna och låssas som boken var happy. Gick nog sådär. Haha. Vid halv tolv kom sofie upp från sin lilla gaderob och hjälpte mig. Egentligen är våra arbetstider 16-00 men de sista gäster gick inte förän 00.25 så vi kom inte hem före ett. Men va gör de egentligen? Arbetstiderna är verkligen softa. Hela jobbet är ett bra jobb tiden går dock lite långsamt. Men nästa fredag har vi nog fullt upp, vi har nämligen två sittningar (uppe enbart sen även mer nere) men på de två sittningarna tar vi in 300 gäster per gång. Fatta hur många jackor att hänga. Nu ska jag och sissor iväg för att söka internet. Wish us luck.

uppdate.
men visst fann vi ett. hoppas dock vi på något annat sätt kan lösa de här. men sålänge får de här fungera.

PUSS!