cämilla

Tisdag 081125

Tisdagen blev en lugn dag för mig och simon. Vi sov länge. Handlade fukost. Städade i ordning packningen vår och hade allmänt mysigt.

så här mysig va simon när jag vaknade.

 Men nu vill jag nog att sofie gästbloggar lite här på bloggen så ni får höra hennes dag. Det är elakt att skratta men herre gud känner ni siss så förstår ni att det är typiskt henne. Det ändå jag kan avslöja innan gästbloggen är att det hela fick sluta med att jag fick hoppa in och jobba åt henne i en timma. Trevlig läsning.

Siss gästbloggar:

Pappas fru, Ulla, hade köpt två proppfulla matkassar åt oss. De, tillsammans med min övriga packning, skulle jag ensam få med mig hemifrån och fram till lägenheten på Maridalsveien. Jag vill nog inte veta hur mycket det faktiskt vägde. Jag stod inför en svår uppgift, men den skulle lösas. På ett eller annat sätt...

Då jag hade turen att få min lediga dag i måndags så stannade jag hemma i Sverige en dag längre för att ta bussen tillbaka i tisdags morse. Klockan sju på morgonen ringde mammas väckarklocka och jag som, mysigt nog, sovit bredvid henne i dubbelsängen gick också upp och så åt vi frukost ihop. Halv tio tog jag pendeltåget till Göteborgscentral. Bussen mot Norge gick 10.15 och eftersom jag var tvungen att köpa mat till resan, frimärke till ett brev, även posta brevet OCH släpa min blyöverdrivetjättetunga, blå IKEA-kasse och bära min enorma, maximalknökade vandringsryggsäck så hann jag precis till bussen innan dörrarna stängdes igen. Bra början.  

Väl framme i Norge (försenat pga tullkontroll) kastade jag smidigt upp ryggsäcken över ena axeln, tog bärkassen i motsatt hand och skuttade glatt iväg ut på Oslos gator för att lekande lätt vandra den 25min långa turen hem. NOT! Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle bära mig åt, för det var allt annat än så enkelt. Hur skulle jag kunna ta buss eller taxi då en stor fråga var - var hade jag lagt min plånbok??? Nej, mödosamt fick jag på mig ryggsäcken sittandes och i ett försök att underlätta bärningen hade jag spänt fast IKEA-kasse-aset på väskan (på ryggen är det ju alltid lättast att kånka). Haha, jag fick hjälp att resa mig upp men föll genast baklänges! Folk skrattade, utan ansträngning att hålla inne det av artighet. Fast, de fick skatta. Jag VAR ett skämt.

Jag fick släpa. Jag fick kämpa med alla mina krafter. Det gick, för jag ger mig aldrig. Ja, det gick. En bit, fram tills den blåkullablå (förbannad av häxtillställningar) IKEA-kassen gick sönder! Jag var så arg och så grymt plågad! Hysteriskt rotade jag igenom ryggsäcken och fann i alla fall min plånbok. Yes, vad kunde jag göra då om inte, tja, desperat gå in i en väskaffär och köpa en koffert för 499 norska kroner! Idiot. Något jag glömt nämna var att jag inte hade några pengar på mitt svenska kontantkort heller, vilket var det enda jag hade med mig, så få tag i taxi hade ju verkligen inte gått. När det inte gick att ringa. Det var omöjligt på alla sätt. Eller? Ännu en gång, idiot. Nej, så hård jag är emot mig själv. Jag tar tillbaka skällsordet. Istället drar jag en djup suck för att sedan andas ut ett ljudligt och tydligt - typiskt mig!

Ni förstår, ni som känner mig i alla fall, att jag inte ens har behövt upplysa om att jag även var vilse (hur skulle jag utan karta lyckas med att gå en genväg? Lokalsinne, hur skaffar man sig det?). De 25 minuterna, skulle såklart ha blivit något fler med all packning, men en och en halv timme - Jag var ute och cyklade! (Påtal om det uttrycket så önskar jag förresten att jag haft en cykel. Med släp.)             

Även om min lösning var långt ifrån den klokaste så var det en Sofie-lösning som fungerade. Tillsist. Med en koffert rikare och ett telefonsamtal till Milla (gråten var inte bara i halsen, utan tårarna sprutade) från en random frisör senare lyckades jag på rätt väg kriga vidare hemåt. Klockan var nästan fyra när jag fått upp väskorna för den sista trappan och in till vårt hem så jag hade bett Milla (som hade sin lediga dag) i luren att täcka upp på jobbet för mig. Svetten rann, men jag hade klarat det. Mina axlar och ben värkte, men jag hade klarat det. Jag fick byta om på två sekunder och kuta iväg för att lösa av Milla på jobbet, men jag hade klarat det. Jag hade löst mitt uppdrag, min uppgift - att få upp all mat vi fått! Tack Ulla, det var värt det. För slitet i onödan har jag bara mig själv att skylla, som vanligt*

(hihi måste bara berätta att siss är en väldigt duktig skrivare men herre gud. de tog henne över två timmar att skriva de lilla livet. Nu vet ni nog varför inte hon skaffar en blogg.)

Japp, där har ni det. Sanningens ord. Jag visste inte vad jag skulle göra när Siss ringde med gråten i halsen. Om jag skulle skratta eller gråta. Men som tur var löste hon problemet. By the way tro inte jag var en bitch som inte ringde henne och försökte få tag i henne. Men som hon skrev. Inga pengar på svenska kontantkortet är lika med inga samtal, varken ut eller in. Men ännu en gång slutet gott allting gott, trodde jag...

På vägen hem hände något jättekonstigt. Jag vet inte om jag har berättat att undertiden som jag hostat så har jag haft sjukt ont runt revbenen. Varje hostning har varit en plågning. Mamma vet vad jag pratar om. Men det har gått i vågar. Ibland har det varit förskräckligt men på sista tiden har det varit bättre. Men, japp nu kommer menet. På vägen hem från jobbet när siss kommit för att lösa av mig hostade jag till. Jag vek mig och sen. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt kunde jag knappt stå, gå eller röra mig överhuvudtaget. Jag stapplade mig hem. Vägen som om man i vanliga fall går snabbt tar 20 minuter tog nästan en timma. Väl hemma tvättade jag sminket, bytte till pyjamas och la mig framför tv. Jag grät vi minsta lilla ansträning och jag trodde mitt slut var kommen. På täcket framför tv blev jag liggande resterande sju timmarna av siss och simons jobb dag. Jag kunde inte ens resa mig själv upp utan att tårarna sprutade så mat var inte att tala om. Som tur var somnade jag efter två timmar av sex and the city och så resten av tiden tills jag blev väckt av orden. "Det snöar ute!" Med lite hjälp fick simon mig upp från golvet och jag fick se de underbara fina flingorna. Dock stannade inte snön men det var värt allt att se dem stilla dala ner. Jag hjärta snö helt enkelt. Efter det tog jag mig med min invalida kropp till sängen och lät John blund ännu en gång hämta mig från detta helvetet.