649.
Onsdag 081126
Med hjälp av både Siss och simon kom jag upp ur sängen. Fortfarande lika invalid. Varför liksom? Frågorna inom mig var många. Hur skulle jag stå ut? Vad hade jag gjort för att förtjäna smärtorna och hur skulle jag klara jobbet. Dagen gick och jag spenderade den på samma sätt som kvällen innan. På ett täcke på golvet, dock denna gången med en skvallerblaska istället. Tiden gick och jobbet närma sig. Ingen minskad smärta. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte ens resa mig upp själv, hur skulle jag då kunna ta emot jackor. Envis som jag är skulle jag till jobbet. Efter många om och men, med pyttelite mat i magen för min del och svårigheter att ta på sig kläderna var jag på väg. Men jag bestämde mig som tur är för att ta mig till närmste apotek. Det blev min räddning. Världens trevligaste norska hjälpte mig och gav mig olika smärtstillande. Hon talade om för mig att mitt revben mycket väl kunnat få en spricka eftersom jag var lite svullen och hade så ont. Men hon la även vikt på att det inte alls var farligt utan sådan hosta som jag har, har hon själv också och den har givit henne en del sprickor i revbenen. Så med ett leende och smärtstillande i en påse hade jag nya krafter med mig mot jobbet. Tro det eller ej (peppar peppar ta i trä) så har det hjälpt mig. Jobbet gick utan direkta svårigheter. Vägen hem från jobbet tog åter igen 20/25 minuter. Världen min är räddad. Väl hemma tittade vi för ovanlighetens skull i brevlådan men den var tom, inga skattekort här inte. Men vi får väl se förhoppningsvis kommer de snart. Annars lovar jag att kolla upp det pappa. Nu är det dags att på egen hand krypa i säng. Yes.