cämilla

Jag vet ärligt talat inte riktigt varför jag skriver, kanske beror de på dåligtsamvete, kanske på uttråkning, nej de är pågrund av dåligt samvete. Min tid räcker inte till bloggen längre, kanske är de konstigt. Men mer konstigt är de nog hur den fanns förut. Jag har alltid haft fullt upp i mitt liv, men inte förrän nu kommer de ifatt mig och jag inser att jag verkligen inte alls har tid till allt JAG vill göra. Utan mer vad andra vill att jag ska göra. Jag vill ju såklart göra de också eftersom de är mina vänner och min famlij. Men de är sällan de är precis när jag känner för de, så där ordentligt så man är riktigt pepp. Fattar ni min känsla. All days long går jag också med en känsla av saknad inom mig. En känsla som bryter ner mig. En känsla som skrämmer mig. En känsla som växer med tiden istället för att försvinna. De är svårt att förklara min andra. Den är mest skrämmande. Jag kan bara se på utan att göra något. Jag önskar jag vore en superhjälte som kunde hjälpa. Men jag kan inte. De suger. Jag borde önskat mig det i julklapp av tomten. 

 

Den här låten får mig att sakna ihjäl mig.

Well baby I've been here before
I've seen this room and I've walked this floor, you know,
I used to live alone before I knew you
And I've seen your flag on the marble arch
And love is not a victory march
It's a cold, it's a broken hallelujah
Hallelujah, hallelujah
Hallelujah, hallelujah