cämilla

Nu sitter jag här i min stora svarta mysiga halsduk, tittar ut genom förnstret där allt är svart och mörkt. Blir jag lite smått depp. Eller jag var de kanske redan från början. De känns som om jag saknar något (då menar jag inte Simon, honom saknar jag såklart över mycket) men jag saknar att något. Jag vet inte vad. Men jag saknar nog lite att vara den där galna tjejen som är överallt hela tiden och älska det. Nu känns mer alltihopa tafatt. Skärpning Milla. Får väl försöka ändra på de till 2008. Jag vill att de ska bli ett bra år. Ett riktigt jävla gött år, då jag lär mig säga nej och planera.