cämilla

Otroligt, Johanna och jag fick oss en släng av galenskap igår. Eller ska man kalla de dåligt samvete kanske? Efter att vi insett att de inte var någon idé att ta sig till träningen för första gången och känna oss som vrak, med huvudvärk och en en slitenhet i kroppen. Bestämde vi oss för att ta oss en riktig långpromenad. Långpromenad blev de, betoning på lång. Vi gick inte till stan och hälsade på Sofie som har dödens veckor på Burger King. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka två timmar senare när hon slutade. Vi hade inget bättre för oss så vi började promenera när till vattnet och bortåt Röde sten. Vi gick upp mot Majorna och till slut befann vi oss i Slottskogen. Väl tillbaka på Burger King  på Avenyn hade de nu gått två timmar. De blev alltså en tre timmar lång promenad. Men inte nog med den träningen var vi sedan lite senare tvugna rikta löpstegen mot Mölndals Bro, när bussen vi tänkte ta från mig hem till twinsen hoppade över just den timmen. Efter en spurt på 6 minuter senare (med en stor bag och en stor frysväska på ryggen) befann vi oss i säkert förvar på 761 påväg mot Kållered. Kan tänkas att vi var trötta sen. Men efter en natt sömn befann springskorna på ännu engång. Vid elva tiden i morse tog vi första löpsteget för dagen och vi joggade iväg mot nya äventyr i Mölndal där Johanna skulle besöka sjukgymnasten och jag skulle hem. (borta bra men hemma bäst?)
När man gått utan träningen en längre tid kan en löprunda kännas (tro de eller ej) riktigt underbar.