cämilla

Håkan Hellström på Liseberg igår. Jag hoppas de blir en tradition. Inte va de den bästa konserten han gjort men inte heller den sämsta. Håkan kommer alltid att vara Håkan. Honom jag vill se sådär en gång om året för att kunna minnas allting som hände under åren jag lyssnade på honom. Inte för att jag lyssnar på honom längre, för den tiden är passerad.  Men han kan verkligen få en att känna saker. Kanske skriver han lätt musik men alla hans låtar är i alla fall skrivna med hjärtat. De är så skönt. De va en skön kväll igår. Okej jag stod långt  bak men ändå. Jag kunde höra bra. Jag får helt enkelt skylla mig själv. Jag har valt de själv de här. Men igår va de ganska jobbigt faktiskt. Jag håller verkligen med GP att de sämsta var folk som gick fram&tillbaka. Seriöst gick de inte en ända låt utan att folk försökte knö sig framåt. Så helt koncentrarad kunde jag inte vara. Menmen that's life. De va helt enkelt inte meningen att de skulle vara den bästa konserten igår. De jag saknade mest var låten Nu kan du få mig så lätt de va lite konstigt att han inte avsluta me den.. De har han liksom alltid gjort. En annan sak som var tragisk. Jag skulle precis när de börja typ försöka knö mig fram till Alle och co medans Simon väntade på Jari. Mitt när jag står där ensam i folkhavet helt förtvilad utan att komma varken bakåt eller framåt då kommer en av mina favorit låtar. Ramlar börjar spelas och jag grips av en aning panik. Där står jag ensam och hoppar till av glädje samtidigt som jag blir ledsen över att behöva vara så glad själv. Men med glädjetårar i ögonen stannar jag upp och bara lyssnar. Håkan ska ha en eloge för att han är så himla söt. Nästa gång jag ser honom så hoppas jag ja slipper tänka så mycket på annat o bara känna de magiska från förr. Håkan på Liseberg i början av september är från och med 2005 en tradition.