cämilla

Nu när jag släktforskar har jag tänkt på hur tragiskt de är egentligen. Letar fakta om massa döda släktningar som jag aldrig fått träffa. Fast mest av allt känns de jobbigt att skriva fakta om farfar. Han har jag ändå träffat många gånger innan han dog. Därför tänkte jag tillägna de här inlägget till honom.

Farfar (Kjell Hall) föddes 1928 i Åmål och dog i Åmål år 2000. Jag var 10 år gammal och jag minns de som igår. De var så otippat alltihopa. Han var den som var pigg och alltid lekte med mig och min lillebror. Vi hade så kul jämnt. Vi busade, spelade fotboll, bakade, badade m.m. Han orkade allt. De va han som sprang ifatt och brottade ner oss. Han som skrek jippi när glassbilen hördes komma. Men en dag, en helt vanlig dag ringde telefonen. Farfar hade fått hjärtattack. Jag minns de som igår. Jag målade en teckning till honom som pappa tog med när han åkte upp. Allt va tydligen lugnt med honom, sades de. Men dagen efter när lillebror och jag satt och kollade på film. Tror vi såg på Fem myror är fler än fyra elefanter ringde telefonen igen. Vi hörde att mamma gick iväg med telefonen och sänkte rösten. Hon kom tillbaka gråtandes. Vi förstod va som skulle sägas. Men de gick inte. Farfar kunde inte vara borta. Nej, nej, nej. han var inte död. De gick inte att förstå. Inte förän vi åkte upp till Åmål för begravningen. Vi åkte upp till farmor&farfar men där fanns bara farmor. De va konstigt. De är fortfarande lite konstigt. Jag tänker att han borde vara där. Jag önskar han hade fått träffa mina små kusiner nu när de växter upp. Han hade älskat dem, lika mycket som han älskade mig och min lillebror. Han älskade barn. Men ibland är livet inte rättvist och lyckligt. Ibland är döden en verklighet man måste acceptera. Hemskt men sant. Man ska inte vara rädd för döden. De är något som bara måste finnas. Men jag hade velat kunna träffa farfar nu. Bara kunna säga hej. Men jag vet att han skyddar mig. Han finns där och vakar över mig både dag och natt. Tack för de farfar. Du är världens bästa! ♥