408.
If i could turn back time. ibland känner jag så och ibland känner jag inte alls så. ibland längtar jag tillbaka till skolan och allt de trygga och ibland gör jag inte alls de. Ibland är jag helt uppspelt över att livet har börjat och de är jag som håller i tömmarna och ibland inte alls.
Men nu kommer inlägget jag gått och tänkt på ett långt tag men inte orkat skriva. Ett inlägg fyllt av glädje, rädsla, längtan, oro, spänning, ångest, skratt och tårar. Jag vet inte om jag berättat för alla men jag är påväg mot norge. Yes jag säger byebye till sverige och hejhej norge för en tid. Från början (innan den hemska sanningen kom och bevisade att världen är så orättvis som man vissa dagar fruktar) var det tänkt att jag, siss och hanna skulle packa väskorna och bestiga arbetsbergen i norge. Men som de ser ut nu så blir de nog bara jag och siss-piss. Tråkigt utan hanna, men vi kommer klara oss fine med alla våra idéer. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra (än), vi vet inte riktigt var vi ska bo (än), vi vet inte riktigt när vi åker upp (än), allt ät väldigt planerat men ändå oplanerat. De ända vi vet säkert är att vi ska upp till oslo över dagen på tisdag. De är så spännande och så jävla coolt. Jag är verkligen pepp på att få åka iväg, komma bort och klara mig själv. Bo i en liten trång etta med siss (och kanske hanna) och bara jobba, se film, blogga, mysa, prata, träna, lära oss åka bräda och se oss omkring. Jag vill bevisa för alla som inte tror på mig att jag verkligen kan klara mig själv. även om min säng aldrig är bäddad och de är första gången i mitt liv mitt rum varit städat i över en vecka. Jag vill bevisa att jag kan vara vuxen om jag bara vill. Eller vuxen vill jag aldrig riktigt bli men att jag kan se efter mig själv. De sköna med norge är att jag inte behöver känna att jag redan är stor och på egna ben. Visst kanske jag känner mig mogen men inte helt.
Jag vill inte lämna allt än. jag trivs hemma, familjen betyder hur mycket som helst. Jag vill inte missa min brors gymnasie tid. Jag vill finnas där och se allt inte bara höra de. Jag vill se hur de går mellan jocke och louise. Jag vill höra min mamma gnälla på mig för jag har hundra skor i hallen, stökigt rum, för mycket kläder. Jag vill höra hennes kommentarer om hur jag ser ut som en clown i klädvalet jag gjort. Jag tycker om att kunna åka ner till pappa och komma bort ibland. Som att leva i en annan värld. Jag tycker om att komma ner och träffa camilla och sofia. Prata med gunbritt och skratta med pappa. jag är inte redo alls för att låta de gå. Jag är inte tillräckligt färdig med de ännu. Men ändå ska de bli kul att komma bort lite för att sedan komma tillbaka. Tillbaka till alla man älskar. Påtal om älska. Ibland stannar bara allt upp och jag tänker hur i helvete kan jag åka? Hur kan jag åka iväg i 3,5 månad från någon jag älskar så mycket. Ja precis. Hur kan jag lämna simon här i sverige och åka 45 mil bort? Jag förstår bara inte hur jag ska klara mig utan honom. De har gått över ett år. Vi känner varandra nästan för bra. Vi skrattar, gråter, pratar, bråkar, busar, leker, hjälper och stöttar varandra. Ja vi gör allt som man kan göra tillsammans. utan honom skulle jag verkligen inte vara mycket alls längre. Men precis som vi klarar allt annat som finns klarar vi även de här. Right* Vi klarar att bara ses två helger på en månad, prata i telefon och mejla. han betyder för mycket för att vi inte skulle de. jag har aldrig kännt så här förut.
Jag är förvirrad, orolig, peppad och glad allt samtidigt. Men de ända jag kan säga just nu är. De löser sig efter tisdag. Vi får ta dagarna som de kommer, leva fattigt och bara se allt som en rolig grej och en livserfarenhet. Vi är påväg mot nya äventyr.
Men nu kommer inlägget jag gått och tänkt på ett långt tag men inte orkat skriva. Ett inlägg fyllt av glädje, rädsla, längtan, oro, spänning, ångest, skratt och tårar. Jag vet inte om jag berättat för alla men jag är påväg mot norge. Yes jag säger byebye till sverige och hejhej norge för en tid. Från början (innan den hemska sanningen kom och bevisade att världen är så orättvis som man vissa dagar fruktar) var det tänkt att jag, siss och hanna skulle packa väskorna och bestiga arbetsbergen i norge. Men som de ser ut nu så blir de nog bara jag och siss-piss. Tråkigt utan hanna, men vi kommer klara oss fine med alla våra idéer. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra (än), vi vet inte riktigt var vi ska bo (än), vi vet inte riktigt när vi åker upp (än), allt ät väldigt planerat men ändå oplanerat. De ända vi vet säkert är att vi ska upp till oslo över dagen på tisdag. De är så spännande och så jävla coolt. Jag är verkligen pepp på att få åka iväg, komma bort och klara mig själv. Bo i en liten trång etta med siss (och kanske hanna) och bara jobba, se film, blogga, mysa, prata, träna, lära oss åka bräda och se oss omkring. Jag vill bevisa för alla som inte tror på mig att jag verkligen kan klara mig själv. även om min säng aldrig är bäddad och de är första gången i mitt liv mitt rum varit städat i över en vecka. Jag vill bevisa att jag kan vara vuxen om jag bara vill. Eller vuxen vill jag aldrig riktigt bli men att jag kan se efter mig själv. De sköna med norge är att jag inte behöver känna att jag redan är stor och på egna ben. Visst kanske jag känner mig mogen men inte helt.
Jag vill inte lämna allt än. jag trivs hemma, familjen betyder hur mycket som helst. Jag vill inte missa min brors gymnasie tid. Jag vill finnas där och se allt inte bara höra de. Jag vill se hur de går mellan jocke och louise. Jag vill höra min mamma gnälla på mig för jag har hundra skor i hallen, stökigt rum, för mycket kläder. Jag vill höra hennes kommentarer om hur jag ser ut som en clown i klädvalet jag gjort. Jag tycker om att kunna åka ner till pappa och komma bort ibland. Som att leva i en annan värld. Jag tycker om att komma ner och träffa camilla och sofia. Prata med gunbritt och skratta med pappa. jag är inte redo alls för att låta de gå. Jag är inte tillräckligt färdig med de ännu. Men ändå ska de bli kul att komma bort lite för att sedan komma tillbaka. Tillbaka till alla man älskar. Påtal om älska. Ibland stannar bara allt upp och jag tänker hur i helvete kan jag åka? Hur kan jag åka iväg i 3,5 månad från någon jag älskar så mycket. Ja precis. Hur kan jag lämna simon här i sverige och åka 45 mil bort? Jag förstår bara inte hur jag ska klara mig utan honom. De har gått över ett år. Vi känner varandra nästan för bra. Vi skrattar, gråter, pratar, bråkar, busar, leker, hjälper och stöttar varandra. Ja vi gör allt som man kan göra tillsammans. utan honom skulle jag verkligen inte vara mycket alls längre. Men precis som vi klarar allt annat som finns klarar vi även de här. Right* Vi klarar att bara ses två helger på en månad, prata i telefon och mejla. han betyder för mycket för att vi inte skulle de. jag har aldrig kännt så här förut.
Jag är förvirrad, orolig, peppad och glad allt samtidigt. Men de ända jag kan säga just nu är. De löser sig efter tisdag. Vi får ta dagarna som de kommer, leva fattigt och bara se allt som en rolig grej och en livserfarenhet. Vi är påväg mot nya äventyr.
Kommentarer
Trackback