cämilla

Nu har jag varit hemma i snart en vecka. En vecka hur snabbt går livet egentligen? Jag har knappt hunnit sitta vid datorn den här veckan, inte mer än för att plugga. Dödens vecka har det varit mer än möjligt. Aldrig har jag varit så trött som jag är nu. Aldrig har kroppen varit fylld av stress som den varit/ är nu. Aldrig har jag kännt mig så liten och ensam. Aldrig har jag haft så dåligt samvete över att min tid inte räcker till. Aldrig någonsin har jag saknat en stund för mig själv. Aldrig har jag känt att ett matteprov gick så dåligt som de i dag. Aldrig har jag känt pressen att behöva prioritera bort saker. Aldrig har jag kännt mig så här levande i en bubbla. De är obeskrivligt hur mycket jag längtar tillbaka till Italien. En semester utan dess like. Nästan för bra för att vara sann. Överallt var sol, sol, sol och snö. Det var glädje och lätthet. Inga tankar, ingen press och framför allt underbara personer. Jag har aldrig kopplat bort "hemma" på det sättet som den här gången. Jag behövde det och önskar det kunde vara för alltid. Självklart längtade jag efter vissa här hemma men där nere var allt så skönt. De ända man behövde tänka på var vilken mat man skulle äta eller hur man skulle klara backen ner på skönaste sätt. Känslan att var fri fanns där, fri från alla måsten. Jag längtar tillbaka.