cämilla

Vi tränade igår igen, som vanligt. Åh va jag gillar våra träningar. Åh vad jag gillar vårat lag. Åh vad jag älskar alla spelare! Helt serriöst borde de vara precis tvärtom. Vi är 89: or som tränar med 91, 92 och till och med ibland 93:or. Hur kan jag då tycka de är så himla roligt? Åldern spelar ingen som helst roll (de har jag aldrig tyckt) bara en person har personlighet så tycker jag oftast om dem. De som har hittat sin personlighet. Något som passar den och inte letar och gör som alla andra. Sen kan de väl hända att man ibland gör eller handlar precis på samma sätt som någon annan i visa situationer, men bara man har kvar de lilla DET:et i än så spelar de ingen roll. Jag älskar att komma till träningen och veta att jag kommer möta olika sorters människor, för vi är verkligen olika allihopa. De är en blandning av alltihopa. Därför är de så skönt att vi kan komma dit och bara ha riktigt roligt tillsammans. Inte ofta de är så i dagens samhälle. Men när man har något gemensamt som vi har (handboll) kommer vi alltid ha något att dela tillsammans. Blir vi osäkra var vi står till varandra så vet vi i alla fall att vi alltid har handbollen och glädjen till den. Även om jag inte alltid är as pepp på att just träna så är de något annat som lockar. Kanske är de kicken av att se andra människor brinna för något och vilja någonstans. För varje träning är ju en sorts strävan framåt. Mot de ljusare och bättre. Vi kämpar inte bara för oss själva utan också för varandra. När vi går ut på match så går vi ut som ett lag och inte en ensam individ. Vi krigar och vi kämpar, de är vi i vårt lag. Kanske är vi inte bäst så att säga att vi vinner alla matcher och cuper osv. Men ändå ser jag oss som vinnare för vi har verkligen alltid roligt tillsammans i mot och medvind. Jag älskar mitt lag vi är ÄG!♥